Planerarens dilemma
Att få elproduktionen att matcha efterfrågan är inte lätt. Bygger man för få kraftverk blir det elbrist och bygger man för många blir det dyrt. Utvecklingen i Sverige och för Vattenfall visar exempel på båda fallen.
När Vattenfall byggde vattenkraftverken Olidan, Älvkarleby och Porjus gjorde man grundliga utredningar om hur elen skulle komma till användning. För Olidan trodde man på ett stort överskott och det fanns till och med planer 1909 att leverera el till Hamburg och Berlin. Men det visade sig finnas kunder på närmare håll.
Men efter första världskriget kom en lågkonjunktur och efterfrågan på el minskade. Trots detta köpte Vattenfall, på generaldirektör Vilhelm Hansens initiativ, flera fallrätter i mellersta Norrland för att säkra det behov man såg ändå skulle komma på sikt. Det visade sig vara en riktig och framsynt bedömning.
Snabbare ökning av elanvändningen än väntat
Efter en ny lågkonjunktur 1929–1933 utvecklades elanvändningen långt snabbare än vad man prognostiserat. Och under andra världskriget ökade elefterfrågan dramatiskt eftersom landet var avspärrat från import av kol och olja. Nya vattenkraftstationer byggdes i rasande fart, men det räckte ändå inte till. När vintrarna dessutom blev kalla tvingades staten införa elransonering 1941–42.
Sommaren 1947 blev mycket regnfattig och elen ransonerades på nytt vintern 1947–48. Åtgärderna gällde för både industrin och hushållen. Varje hushåll fick en grundtilldelning som reducerades till 80 procent av den normala förbrukningen.
Under 1950- och -60-talen ökade elförbrukningen med runt 7 procent per år, vilket innebar en fördubbling vart tionde år. Det blev allt svårare att bygga ut produktionen i takt med efterfrågan. Under hela 1950-talet förekom ständiga hot om elrestriktioner och elransoneringar. Men i början av 1960-talet ansåg kraftproducenterna att de hunnit bygga ikapp efterfrågan, och att elförsörjningen nu var ”torrårssäker”. Vattenfall och andra kraftföretag började nu propagera för högre elförbrukning i form av elvärme.
Överoptimistiska prognoser
En anledning till satsningen på elvärme var att man under 1960-talet började betrakta kärnkraften som en billig energikälla. Analytikerna förutspådde därför en fortsatt ökad elanvändning. Den statliga Energikommittén trodde 1967 att elanvändningen år 2000 skulle hamna mellan 350 och 500 TWh. Kraftindustrin, inklusive Vattenfall, anslöt sig till den högre prognosen då man trodde starkt på ökad elvärme. Utfallet blev i själva verket bara 147 TWh.
Trots allt blev det 1969–70 åter dags för elransonering. Två torrår på raken, en kraftigare ökning av elförbrukningen än förväntat och ett fel i det oljeeldade kraftverket i Stenungsund ställde till det för prognosmakarna. Industrin fick finna sig i en kvotransonering, och återigen försågs allmänheten med omfattande information om hur man skulle spara el. Dessa åtgärder gav liksom tidigare mycket bra resultat.
Sedan kom en annan överoptimistisk plan. Det var Centrala Driftledningens (CDL) prognos från 1972: 250 TWh skulle förbrukas 1990. I verkligheten hamnade elanvändningen på drygt hälften, 140 TWh. Men man ska komma ihåg att CDL-prognosen var ett inlägg i den fysiska riksplaneringen – det gällde att försäkra sig om så många lägen som möjligt för kommande elproduktionsanläggningar.
I samband med oljekrisen 1973 sattes flera ransoneringsåtgärder in- för både bensin och el. Statsminister Olof Palme höll också ett tal till nationen- och vädjade om solidaritet och sammanhållning. Denna, liksom tidigare års vädjanden om energisparande, gav ett gott resultat.
Knappt tio år senare, 1982, gjorde CDL en ny prognos för 1990, som då landade på 130 TWh. Orsaken till denna halvering jämfört med 1972 var oljekrisen 1973, som ställde många prognoser på huvudet.
Elanvändningen planar ut
I mitten av 1980-talet planade elförbrukningen till prognosmakarnas förvåning ut. Samtidigt fanns flera kärnkraftreaktorer som nyligen tagits i drift. Det gällde nu att hitta avsättning för kraftöverskottet. Den viktigaste lösningen för Vattenfall blev en massiv marknadsföringskampanj för elpannor i fjärrvärme och industrier.
Den senaste nedgången i Sveriges elförbrukning kom efter den finansiella kraschen 2008. Det torde enligt prognoserna dröja till 2020 innan användningen har återgått till samma nivå som 2007.