Ännu en omställning

Enligt regeringens energiproposition från våren 2024 behöver svenska elproducenter producera dubbelt så mycket el, 300 TWh, år 2045, om hållbarhetsmålen ska uppnås. Att lyckas uppnå en fördubbling av elproduktionen på 20 år är helt klart en enorm utmaning för både företag och samhälle, men historien visar att det ändå är möjligt.

Faktum är att under Vattenfalls första 70 år, ända fram till 1980-talet, fördubblades elproduktionen i princip vart tionde år. Så när Vattenfall sommaren 2023 presenterade en färdplan för hur målen med en fördubblad elproduktion mål skulle kunna uppnås var det långt ifrån första gången.

När Vattenfall bildades 1909 var det tydliga målet att erbjuda billig el till den svenska industrin. Detta skulle man uppnå genom att etablera i första hand tre vattenkraftverk – Olidan i Trollhättan (togs i drift 1910), Porjus (1914) och Älvkarleby (1915). År 1909 kunde också kallas för utredningarnas år – förberedelserna för Porjus och Älvkarleby pågick för fullt.

Tre år senare, 1912, producerade Vattenfall drygt 100 miljoner kWh (100 GWh). Vattenfalls andel av den totala elproduktionen i landet (1,1 TWh) låg på 11 procent. 1928 hade Vattenfalls andel ökat till 35 procent av Sveriges totala elproduktion som på 16 år hade fyrdubblats och uppgick till 4,4 TWh.

Porjus vattenkraftverk stod redo att tas i bruk 1914. Plats: Porjus | Skapare: Hans Blomberg

Omfattande undersökningar

Inför dessa tre tidiga etableringar i Olidan, Porjus och Älvkarleby genomförde Vattenfall grundliga utredningar om hur man trodde elen skulle komma till användning, och vilket behov som fanns.  

Som ett led i förberedelserna för beslutet om utbyggnad av Älvkarleby genomförde Vattenfall omfattande marknadsundersökningar genom brev och systematiska förfrågningar till industrier, städer med flera. Man gjorde också personliga besök hos presumtiva kunder.

När denna kraftstation planerades räknade man med att industrin skulle bli den helt dominerande elkonsumenten. Vattenfall pekade bland annat på att det inom ett avsättningsområde med 150 km radie fanns omkring 70 större och mindre järnverk, ett 60-tal sågverk samt 21 trämassefabriker och pappersbruk. Norr och väster om Älvkarleby fanns en mängd viktiga industriorter som Skutskär, Gävle, Sandviken och Hofors. Vid de flesta av dessa platser användes ånga helt eller delvis som drivkraft.

Sedan Olidan, Porjus och Älvkarleby färdigställts ökade elkraftförsäljningen kraftigt, särskilt under första världskriget då den inhemska vattenkraften blev en värdefull tillgång. Det fanns därför en stark optimism om fortsatt expansion. Vattenfall planerade ytterligare kraftstationer enligt en generalplan som upprättades 1917.

Efter första världskrigets slut drabbades Sverige dock av en omfattande lågkonjunktur, så industrins elanvändning ökade inte i den utsträckning man trott. Men medan industrins elförbrukning stagnerade, ökade den inom andra områden. Den produktionskapacitet som tidigare var avsedd för industrin kunde nu i stället användas för att till exempel elektrifiera transportsystemet, det vill säga järnvägen, och för att erbjuda billig el till allmänheten.

När framför allt den industriella verksamheten tog fart igen efter lågkonjunkturen började Vattenfall återigen planera för utbyggnaden av kraftstationer som kunde möta den väntade och troliga ökningen av behovet av el. I en anslagsskrivelse från 1927 konstaterade Vattenfall att ”då en ökning på 8 % får anses vara rätt normal och större ökning kan inträda vissa år så framgår härav att det är nödvändigt att omedelbart träffa förberedelser för ökning av kraftproduktionen”. 1929 presenterade Vattenfall en första flerårsplan som sträckte sig över fem år. Planen omfattade både nya kraftstationer och utbyggnader av befintliga, som Porjus.

På 1930-talet utökade Vattenfall sin kraftproduktion norrut, och en ny kraftstation anlades vid Stadsforsen norr om Sundsvall. År: 2005 | Plats: Stadsforsen | Skapare: Hans Blomberg

Mer kraft från norr

När det var dags för nästa flerårsplan hade världen och Sverige genomlidit börskraschen 1929, och Sverige dessutom den stora Kreugerkraschen. Detta hade medfört att den totala elförbrukningen minskade. Men tack vare flerårsplanen fick Vattenfall – trots regeringsskifte – fullfölja sitt arbetsprogram i önskad takt. Bortsett från denna svacka under 1930-talets första år fortsatte dock elbehovet att växa med 7–8 procent per år.

När planen upprättades fanns det emellertid inte mycket mer vattenkraft att bygga ut i södra och mellersta Sverige. Tiden var därför inne att överföra kraft från Norrland söderut. Stommen i flerårsplanen från 1934 utgjordes dels av att anlägga en ny kraftstation vid Stadsforsen norr om Sundsvall, dels att successivt bygga ut Porjus, dels upprätta den så kallade Norra stamlinjen. Redan år 1937 kunde kraft överföras från Porjus ända ned till Västerås. Det första aggregatet i Stadsforsen togs i drift 1939. På grund av en starkt ökande efterfrågan på kraft fick Vattenfall skarva på flerårsplanen med flera nya anläggningar. Mellan 1928 och 1938 ökade den totala kraftproduktionen i Sverige från 4,4 TWh till 8,2 TWh, det vill säga nästan en fördubbling. Vattenfalls andel av den totala produktionen låg då på 31 procent.

I samband med bränslebristen under andra världskriget växte elkonsumtionen snabbt. Enligt Elkraftutredningens diagram (SOU 1954:12) ökade elförbrukningen med cirka 50 procent under krigsåren. Och trenden skulle hålla i sig under den högkonjunktur som följde på kriget. Fram till 1950 hade konsumtionen ökat med i princip ytterligare 50 procent, till drygt 17 TWh.

I 1951 års bränsleutredning konstaterade regeringens utredare i sitt betänkande Bränsleförsörjningen i atomåldern (SOU 1956:46) att bränsleimporten både handelspolitiskt och beredskapsmässigt hotade att växa samhället över huvudet. Utredningen räknade med att energibehovet skulle fördubblas mellan 1955 och 1980 och att ett hundratal atomvärmeverk på 100 MW vardera skulle komma att byggas fram till 1980. Under 1950- och 1960-talen ökade elförbrukningen med runt 7 procent per år, vilket innebar en fördubbling vart tionde år, alltså ännu mer än vad bränsleutredningen förutspådde.

Fram till 1970 pekade alla prognoser på att elkonsumtionen skulle fortsätta stiga, men i mitten på 1970-talet bröts trenden. Det berodde främst på de båda energikriserna under 1970-talet. Den totala energikonsumtionen sjönk under perioden 1973–1982 med 10 procent. Av den totala energikonsumtionen ökade emellertid elenergins andel.

Sedan den officiella statistiken påbörjades 1912 steg elkonsumtionen från 1,1 TWh till 101,0 TWh år 1983. Det motsvarar en genomsnittlig ökning med 6,5 procent per år. Många elkrafttekniker ansåg länge att elkonsumtionen skulle fortsätta fördubblas var tionde år. Energikommittén trodde till exempel 1967 att elkonsumtionen år 2000 skulle hamna på mellan 350 och 500 TWh. Utfallet blev i själva verket 147 TWh, vilket innebar att den sedan mitten av 1980-talet bara ökat med cirka 50 procent – en tydlig utplaning.

Sedan början på 2000-talet har elkonsumtionen inte ökat alls, snarare tvärtom. Speciellt under finanskrisen 2008–2009 minskade elförbrukningen i Sverige. Enligt Energimyndigheten minskade både den inhemska elproduktionen och förbrukningen också markant mellan 2022 och 2023. Produktionen minskade från nästan 170 TWh till drygt 163 TWh, eller 3,9 procent. Den inhemska konsumtionen minskade från 136,6 TWh till 134,6 TWh, en minskning på 1,5 procent. Att elförbrukningen minskade hängde ihop med den kraftiga ökningen av elpriserna.

För att säkra kraftproduktionen för framtiden diskuterade Industrikraft i början av 2020-talet att bygga två nya kärnkraftreaktorer vid Ringhals. Plats: Ringhals | Skapare: Annika Örnborg

Industrikraft bildas

Ett initiativ för att öka elproduktionen togs 2008 genom att Industrikraft AB bildades med skogsföretaget Holmens vd Magnus Hall som styrelseordförande. Magnus Hall skulle fyra år senare bli vd för Vattenfall. Bakom Industrikraft AB stod förutom Holmen fyra andra elintensiva företag: SCA, Boliden, Stora Enso och Eka Chemicals. Bakgrunden till att bilda Industrikraft var en oro för den framtida energiförsörjningen eftersom kärnkraftsreaktorerna Ringhals 1 och 2 planerades att tas ur drift på 2020-talet. Inom Industrikraft diskuterade man i stället att börja bygga två nya kärnkraftsreaktorer: Ringhals 5 och 6. Syftet framgick bland annat av det pressmeddelande som parterna formulerade:

”Den svenska basindustrin gör nu gemensam sak med Vattenfall för att säkra kraftproduktionen och tillgången på el till konkurrenskraftiga priser i framtiden. Målet är att långsiktigt trygga industriell verksamhet i Sverige. Grunden till samarbetet är också den gemensamma insikten om att det kommer att uppstå en brist på baskraft då svenska kärnkraftverk tjänat ut.”

Vattenfall valde dock att avsluta projektet tre år senare. Argumentet då var att prognoserna pekade på ett överskott på el och låga priser. Några nya kärnkraftsreaktorer började därför inte byggas. Sedan dess har framtidsutsikterna förändrats. För att klimatmålen ska kunna uppfyllas måste framför allt industrin och transportsektorn ställa om till fossilfri energi.  Därför har riksdagen satt som mål att elanvändning ska uppgå till 300 TWh om 20 år, vilket motsvarar en fördubbling mot idag.

Under sensommaren 2024 presenterades en ny version av Industrikraft – ett samarbete mellan Vattenfall och ett antal elintensiva företag inom tillverkningsindustrin om att investera i fossilfri kraftproduktion. Bakom detta initiativ låg Alfa Laval, Boliden, SKF, Stora Enso och Volvokoncernen. Syftet med samarbetet var att utreda förutsättningarna för gemensamma investeringar i ny elproduktion. Samarbetet skulle omfatta frågeställningar som ramverk för saminvestering, identifiering av projekt och bedömning av genomförbarhet med avseende på tillstånd, nätanslutning samt lönsamhet.

Att möta målet om en fördubblad elanvändning på 20 år är fullt möjligt – historien visar att Sverige lyckats med detta många gånger tidigare.