Bilsäkerhetsbälte “typ Vattenfall”
Utvecklingen av säkerhetsbältet i Sverige var inte ett resultat av svensk bilindustris uppfinningsrikedom. Det var i stället en produkt av Vattenfalls arbete med att förhindra och förebygga olyckor på sina arbetsplatser.
Efter andra världskriget pågick ett febrilt utbyggnadsarbete hos Vattenfall. Ett tiotal stora kraftverk uppfördes, och tusentals personer var engagerade i arbetet. I och med det ökade också antalet arbetsrelaterade olyckor. Under första hälften av 1950-talet, då Åke Rusck var generaldirektör, kom säkerheten för de anställda i förgrunden. Vattenfall förde bland annat statistik över antalet olyckor och skador i arbetet. Åren 1953 och 1954 ökade färdolyckorna kraftigt. Vattenfall hade då ungefär 1500 tjänstebilar och personalen färdades i cirka 15000 bilar. Något måste göras åt alla olyckor.
Vattenfall tog då kontakt med de bilfabrikanter som levererade bilar till Vattenfall, och föreslog ett bättre skydd genom ett bilbälte. Fabrikanterna visade inget större intresse, utan menade att säkerhetsbältet skulle skrämma bilägarna – det kunde vara farligt att åka bil.
Två ingenjörer, Bengt Odelgard och Per-Olof Weman, fick då i uppdrag att ta fram ett bilbälte direkt för Vattenfall. De bilbälten som redan fanns på marknaden ansågs inte hålla måttet. De båda ingenjörerna knöt kontakter i USA, bland annat för att ta del av det utvecklingsarbete som pågick där. Utifrån dessa erfarenheter kunde man specificera vilka krav som skulle ställas på ett bilsäkerhetsbälte.
På hemmaplan genomförde Vattenfalls ingenjörer en rad experiment. Till exempel hissade man med hjälp av en kran upp bilar med dockor i, och släppte sedan ned dem från hög höjd. Man hade också en provanläggning där man kunde utföra kollisionstester med bilar. Detta forsknings- och utredningsarbete resulterade i ett tvåpunktsbälte, som benämndes ”Säkerhetsbälte typ Vattenfall”. Denna typ av säkerhetsbälte var fram till mitten av 1960-talet standardbältet i Sverige och de flesta andra europeiska länder.
Samarbete med Volvo
Vattenfall började montera in bilbälten i sina bilar år 1956. Samma år började också Volvo intressera sig för att installera bilbälten i sina bilar. Orsaken till Volvos ändrade syn berodde till stor del på kirurgöverläkare Stig Lindgren i Falun. Lindgren var medicinsk rådgivare till Vattenfalls bilsäkerhetsgrupp och var bekant med den nytillträdde chefen för Volvo, Gunnar Engellau. Lindgren presenterade idén med att utrusta bilarna med säkerhetsbälten för Volvochefen. Redan 1958 utrustades vissa Volvo-modeller som standard med ”Säkerhetsbälte typ Vattenfall”. Från 1959 hade alla Volvobilar ett trepunktsbälte som standard, ett säkerhetsbälte som byggde på det forsknings- och utvecklingsarbete som bedrivits av Vattenfall.