Flygande pionjärer
När Suorva-dammen skulle byggas i början av 1920-talet ställdes Vattenfall inför ett delikat problem. Under tre års tid skulle 400 man bo och arbeta i väglöst land i den lappländska ödemarken. Helt avskärmade från omvärlden. Lösningen blev Sveriges första reguljära flyglinje och Sveriges första trådlösa telegraf.
År 1915 invigdes vattenkraftverket i Porjus i Stora Luleälv, norr om polcirkeln. Fem år senare inleddes det exceptionella arbetet med att anlägga en regleringsdamm 100 kilometer nordost om Porjus, vid Suorva. För att kunna genomföra projektet var man tvungen att lösa ett kritiskt problem – transporterna.
Platsen för bygget var inte bara avlägsen och obebodd – dit gick inga vägar och klimatet var kärvt i högfjällsregionen. Under den korta sommaren kunde man ta sig mellan Porjus och Suorva vattenvägen, men man var då tvungen att släpa båten och lasten förbi alla de strömmar och forsar som fanns utmed vägen. Vintertid kunde man transportera material och människor med släde via isarna. Det tog ändå minst två dagar att ta sig mellan Porjus och Suorva.
Vattenfall fattade det då framsynta och djärva beslutet att upprätta en flyglinje mellan Porjus och Suorva. Det var inte minst omtanke om personalen som låg till grund för beslutet. Försök med reguljärflyg hade tidigare gjorts i Sverige, men inte så långt norrut och inte under så eländiga förhållanden. Vädret i fjällvärlden var svårbedömt och vintertid kunde det bli ned till 40 minusgrader. Stormbyar, snödimma och nedisning gjorde flygningarna än mer äventyrliga.
För kommunikationen mellan Porjus och Suorva upprättades också en trådlös telegrafförbindelse. Under 1921 expedierade den det största antalet trådlösa telegram av alla telegrafstationer i landet. Före varje flygning sändes också rapporter om vädret på landningsplatsen. Telegrafstationen i Suorva var därför utrustad med alla nödvändiga sorters meteorologiska mätinstrument.
För att genomföra flygningarna vände sig Vattenfall inledningsvis till företaget P.O. Flygkompani, som anlitade den engelske piloten och överstelöjtnanten L P G Henderson och hans flygmaskin. Den 17 augusti 1920 genomfördes den första flygningen från Porjus till Suorva. Det visade sig ganska snart att P.O. Flygkompani inte kunde leva upp till sina kalkyler. Vattenfall tog redan i oktober själva över driften av flyglinjen.
Hendersons plan klarade dock inte vinterns påfrestelser. Han lämnade snart Porjus och efterträddes av de två piloterna K. G. Hultström och A. R. Holmén. Dessutom inköptes under 1921 tre nya flygmaskiner av modellen Avro. Den första togs i trafik i mars 1921, då utrustad med skidor som senare på året byttes ut mot pontoner.
Olyckan är framme
Nu hade verksamheten kommit igång på allvar, och under 1922 inleddes ett mer reguljärt flygprogram. Det var bara under mer extrema väderförhållanden som flygningarna ställdes in. Året slutade emellertid med en olycka veckan före jul. Piloten Hultström skulle starta med arbetschefen Hennel och fotografen Borg som passagerare. Men planet fick vid starten inte tillräcklig fart utan störtade ned mot isen. Hennel och Borg hamnade till hälften nere i vattnet och slogs medvetslösa, medan Hultström hamnade en bra bit under isen. Samtliga kunde emellertid räddas, men Hultström skadade ena foten allvarligt. Hultgrens pilotkollega Holmén stod för en mästerflygning i räddningsarbetet. Med läkare ombord startade han i kolmörker från Porjus. Två timmar efter olyckan landade han lyckligt i Suorva så att de skadade snabbt kunde komma under behandling.
Dammbygget började nu bli färdigt och under våren 1923 avbröts flygningarna. Då hade man utfört sammanlagt över 800 flygningar, och fraktat fler än 1 000 personer och 16,5 ton gods.
Parallellt med flyget transporterades också gods och människor landvägen, vilket även detta kunde vara äventyrligt. En kall novemberdag, när isarna fortfarande var osäkra, hade ingenjör Flemström hämtat avlöningskassan i Porjus. Den och diverse andra försändelser skulle transporteras med sparkstötting. När det bara var tre kilometer kvar till Suorva brast isen, och ekipaget försvann i en vak. Flemströms reskamrat drunknade. Men Flemström själv hade sin morakniv hängande utanför pälsen, och med hjälp av den lyckades han göra hack i isen så att han kunde kravla sig upp. Helt nedfrusen kunde han ändå ta sig till mässen i Suorva och få hjälp. Följande dag lyckades man också bärga både kassaskrinet och ett spritpaket samt en efterlängtad gås som skulle anrättas till Mårtensfesten.