Marviken
Det har kallats världens enda oljeeldade kärnkraftverk och betraktades av många som ett stort misslyckande. Men Marvikens kraftverk gav under flera decennier ett viktigt tillskott till den svenska elförsörjningen, samtidigt som erfarenheterna från byggprojektet var till stor nytta när de tolv lättvattenreaktorerna byggdes.
Vattenfalls Atomkraftbyrå inledde planeringen av värmeverket ”Adam” i Västerås och kraftverket ”Eva” i Tiveden 1955. Efter regeringsbeslut 1957 flyttades ansvaret för utveckling av kärntekniken till det halvstatliga bolaget AB Atomenergi som tillsammans med Vattenfall skulle bygga ”R3/Adam” och ”R4/Eva” med placering i Ågesta respektive Marviken.
Arbetet med Marviken påbörjades 1959. Ett år senare fanns ett färdigt konstruktionsförslag som var en vidareutveckling av Ågestareaktorn. Konstruktionen kallades Marviken-T och var en tryckvattenreaktor med tungt vatten som moderator. Reaktoreffekten skulle bli 364 MW och den elektriska effekten 105 MW.
Ganska snart visade det sig att tungvattenteknikens konkurrenskraft måste stärkas. I början av 1960-talet kommersialiserades kärntekniken och flera utländska tillverkare kunde erbjuda nyckelfärdiga lättvattenreaktorer. Dessa hade en betydligt lägre kostnad per producerad kWh än Marviken-T. Atomenergis lösning var det så kallade BASHFUL-konceptet (Boiling And SuperHeating Full scale study) som togs fram 1962. Det var en kokarreaktor som använde nukleär överhettning för att förbättra verkningsgraden. Sammantaget räknade man med att sänka anläggningskostnaden upp till 20%.
Kritikerna menade att det var en samling problem som fortfarande väntade på sin lösning. Kritiken mot den nya utformningen kom främst från Vattenfall som inte längre ville ta något ansvar för projektet. Ur AB Atomenergis synvinkel var det viktigt att ligga i teknikens framkant eftersom man hade som mål att bygga en svensk reaktorindustri. Företaget tog därför över projektansvaret och Vattenfalls åtagande reducerades till att sköta driften. ASEA tog fram ett konstruktionsförslag kallat Marviken-K som godkändes i början av 1963.
I Marviken påbörjades byggnadsarbetet 1964. Projektet fick stor uppmärksamhet i pressen och man hoppades på ett uppsving för verkstadsindustrin. Degerfors järnverk tillverkade reaktortanken och orten döptes av media om till Atomköping. Tanken transporterades sedan till Marviken via smalspårig järnväg och Göta Kanal.
I mitten av 1969 skulle man ladda reaktorn med tungt vatten och bränsle men under provdriften uppdagades en mängd problem. Allvarligast var kanske att fukthalten i ångan för hög vilket kunde leda till skador på turbinen. Samtidigt kom nedslående resultat från uppdaterade härdberäkningar som visade att reaktorn hade stabilitetsproblem under vissa driftförhållanden.
För att lösa problemen krävdes omfattande konstruktionsförändringar vilket skulle försena driftstarten till 1973 och leda till kraftigt försämrad ekonomi. Atomenergi valde därför att gå till regeringen och föreslå nedläggning av projektet, något som regeringen beslutade om i maj 1970.
När Marvikenprojektet avbröts stod Vattenfall inför ett dilemma. Vad skulle man göra med ett färdigbyggt kraftverk som inte gick att använda? 1971 beslutade man att bygga om för oljeeldning och en oljepanna byggdes i anslutning till den befintliga turbinhallen. Kraftverket togs i drift 1974 och fungerade som stöd till den normala produktionen vid effektbrist. Med början 1972 genomfördes en serie fullskaleexperiment i den oanvända reaktorn, bland annat simulerades haverier på grova rörledningar för att verifiera reaktorinneslutningens funktion.
I takt med att kärnkraften byggdes ut minskade behovet av reservkraft och anläggningen användes allt mer sällan. Under åren 2004-2009 ingick Marviken i Svenska Kraftnäts effektreserv men 2009 togs beslut om nedläggning. Efter omfattande skrotning och sanering såldes anläggningen till ett fastighetsföretag i slutet av 2018.