Ågesta kraftverk

Vattenfall planerade att bygga atomfjärrvärmeverket "Adam" i Västerås. År: - | Plats: - | Skapare: Okänd | ID: VF300057

Tungvattnet i reaktorns primärkrets blev radioaktivt under drift. De första decennierna efter andra världskrigets slut drev staten ”den svenska linjen” – ett ambitiöst kärnteknikprogram som syftade till att göra landet självförsörjande och oberoende av import. Reaktorer skulle konstrueras och byggas utan hjälp utifrån och bränslet skulle utvinnas ur egna gruvor.

Ansvaret för att driva utvecklingen gavs till AB Atomenergi – ett halvstatligt bolag som bildats 1947. Bolaget skulle utveckla metoder för att utvinna de svenska uranfyndigheterna och bygga försöksreaktorer. 1956 inledde företaget en förstudie av en reaktoranläggning för fjärrvärme med placering i Stockholmsområdet. Projektet drevs till att börja med i samarbete med Stockholms Elverk under namnet R3.

Parallellt med detta hade Vattenfall påbörjat planeringen av atomvärmeverket Adam med placering i Västerås. Det fanns inte resurser att driva två parallella program och 1956 års Atomenergiutredning föreslog därför att AB Atomenergi skulle ha huvudansvaret för utvecklingsarbetet. Vattenfalls självständiga planer fick läggas åt sidan och efter långa förhandlingar enades Vattenfall och AB Atomenergi om formerna för samarbete 1958. Det första gemensamma projektet blev R3/Adam - ett kraftvärmeverk med placering i Ågesta. Ågesta beskrevs som en demonstrationsanläggning vilken skulle följas av en prototypanläggning – R4/Eva med placering i Marviken.

AB Atomenergi hade det övergripande ansvaret för Ågestaprojektet medan Vattenfall ansvarade för stationsmontage och drift. Stockholms Elverk stod som byggherre och förband sig att köpa fjärrvärme från anläggningen. ASEA var huvudleverantör och anlitade bland andra NOHAB (bränslebytesmaskin) och Degerfors Järnverk (reaktortank) som underleverantörer.

Överföring av fjärrvärme förutsatte att verket placerades nära bostäderna i Farsta och anläggningen byggdes därför av säkerhetsskäl till stora delar inne i ett bergrum. Reaktorhallen var 49 meter hög, 45 meter lång och 17 meter bred. Den var trycktät och invändigt klädd med stålplåt. Utanför bergrummet uppfördes kyltorn, kontor, laboratorium, turbinhall och reningshus för aktiva vätskor.

R3-reaktorn var en tryckvattenreaktor med trycktank och använde tungt vatten som moderator. Den termiska effekten var, med dagens mått mätt, blygsamma 65 MW. Senare höjdes detta till 80 MW, fördelat på 12 MW el och 68 MW fjärrvärme. Som bränsle användes naturligt uran från AB Atomenergis urangruva i Kvarntorp. Den första bränslesatsen monterades i AB Atomenergis bränslefabrik på Liljeholmen.

Byggkostnaden för Ågesta var beräknad till 50 miljoner kronor men den summan överskreds med råge – slutnotan hamnade på 230 miljoner. En bidragande orsak var det forcerade arbetstempot - sprängningsarbetena i Ågesta påbörjades 1957 och då hade man ännu inte bestämt sig för vilken typ av reaktor (trycktank eller trycktub) som skulle byggas. Kraven på materialkvalitet, renhet och täthet ökade också kostnaderna oväntat mycket jämfört med konventionella kraftverk. Ekonomin var inte heller det primära – målet var att bygga upp kompetens kring reaktorkonstruktion och drift.

Kontrollrummet i Ågesta är i stort sett oförändrat sedan driftåren. År: - | Plats: Ågesta | Skapare: Henrik von Klopp / AB Industrifotografi | ID: VF300060

Reaktorinneslutningen är lufttätI december 1962 var monteringsarbetet klart och provdrift med lättvatten startade. Sex månader senare fylldes reaktorn med tungt vatten och kriticitet uppnåddes den 17 juli 1963. I början av 1964 startade drift med full effekt. Med tanke på att Ågesta var ett utvecklingsprojekt var driftsäkerheten god. Genomsnittlig tillgänglighet över samtliga driftår var med hänsyn till planerade avbrott 84% och under de sista fyra driftåren låg man nära 100%. Allvarligaste driftstörningen inträffade 1968 då ett bränslehaveri orsakade ett driftstopp som varade i sju månader.

Den 2 juni 1974 stoppades reaktorn för gott. Fortsatt drift skulle kräva stora investeringar för att möta höjda krav på redundans och säkerhet. Ågesta hade också spelat ut sin roll som utvecklingsanläggning – Ringhals 1 skulle tas i drift 1975. Efter nedläggningen tömdes anläggningen på bränsle och tungvatten och området används idag som övningsplats för Stockholms brandförsvar. Under 2020 påbörjas den slutliga nedmonteringen.