Kritikstorm mot Vattenfall på 1920-talet

"Till världshändelserna" - Statsminister Hjalmar Branting räcker över en säck med pengar till Trollhättan elektrotermiska bolag. Vilhelm Hansen ser på. En teckning ur Skaraborgs tidning från 1921. År: 1921 | ID: VF001033

Problemen började redan 1921. I december det året bröt en politisk strid ut sedan statsrevisorernas borgerliga falang riktat skarp kritik mot den socialdemokratiska regeringen under Branting. Det hela rörde sig kring ett kraftkontrakt som ingåtts mellan Trollhättans Elektrotermiska AB och statliga Vattenfall. Under billigare tider hade företaget skrivit kontrakt på att få arrendera en ansenlig elmängd fram till 1939. Men då vattenbrist uppstod löstes företaget från sitt kontrakt, mot en rundlig ersättning på 12 miljoner kronor. Kritikerna hävdade att Trollhätteföretaget ändå var på obestånd, så frågan skulle ha löst sig av sig själv utan att Vattenfall hade behövt betala något. Åtskilliga tidningar, bland annat Dagens Nyheter, beskyllde socialdemokraterna och Vattenfall för att ha kastat 12 miljoner kronor i sjön. Vattenfalls generaldirektör Vilhelm Hansen tillbakavisade anklagelserna, och menade att det i rådande statsfinansiella läge i stället inneburit en stor vinst.

Bilder på Motala kraftverk samt tidningsrubriker om hur Vattenfallsstyrelsens och Trollhätteverkets priser är för höga. Ur boken "Vattenfall på Vilhelm Hansens tid: Vattenfall 1909-28 - en krönika av Charlie Cederholm". År: 1983 | Plats: - | Skapare: Okänd | ID: VF001034

Året därpå blev särskilt stökigt för Vattenfall och Hansen – som även firade sin 60-årsdag detta år. De svenska distributionsföreningarna var missnöjda med Vattenfalls prissättning. Distributionsföreningarna var kooperativa föreningar som bildades med start under 1910-talet för att bygga ut detaljdistributionen av el på landsbygden. Efter första världskriget befann sig många föreningar i en finansiell kris.

Elektrifieringen hade blivit dyrare än beräknat, och under första världskriget finansierade distributionsföreningarna i huvudsak sina ortsnät genom lån. Efter kriget kom depressionen och jordbrukarnas inkomster föll. Men nu skulle lånen också återbetalas med inkomster som minskat på grund av deflationen. Syndabocken för den dyra elektrifieringen blev Vattenfall.

Kritik riktades mot Vattenfall från flera håll – intresseorganisationer, ledamöter i riksdagen och lantbrukstidningen Vårt Land och Folk som menade att bönderna hade lurats. Flera utredningar tillsattes. Slutsatserna blev dock att jordbruket visserligen hade det bekymmersamt men inte värre än andra näringsgrenar.

”Rötägget bland kommunikationsverken”

Vattenfall angreps samma år, 1922, i pressen och i riksdagen för en helt annan sak. En riksdagsman riktade allvarliga anklagelser mot Vattenfalls undersökningspersonal, som svarade för förarbetena inför Vänerns reglering. Dessa skulle ”i stället för att sköta sina plikter ha uppträtt som oroliga fribrytare och för sitt nöjes skull gjort långa irrfärder på sjön med strandhugg i de kringliggande städerna”.

I en ledare kallades Vattenfall till och med för ”rötägget bland kommunikationsverken”. Övriga kommunikationsverk var bland annat Telefon- och telegrafverket, SJ och Posten. Hansen blev mycket upprörd över anklagelserna. Han bemötte kritiken med att de var ”rena sagorna”.

Statsrevisorerna kom med än mer kritik under 1922. Nu gällde det hur Vattenfall förvärvat ett antal fallrättigheter i Indals- och Ångermanälven. Till sin hjälp hade Vattenfall anlitat bröderna Webjörn, som i vissa fall hade fungerat som säljare och i andra fall som förmedlare av fallrättigheterna. Revisorerna menade att bröderna skurit alldeles för mycket emellan vid förmedlingen. Ur utredningen framkom att Vattenfall fått betala 371 269 kronor till bröderna för Stadsforsen, som de själva bara betalat 110 500 kronor för. För Österåsforsarna betalade Vattenfall 600 000 kronor, som bröderna köpt för 73 400 kronor. Sammanlagt tjänade bröderna 940 000 kronor på vattenfallsaffärerna. Vattenfall fick på nytt försvara sig. ”För att få hjälp av så dugligt folk måste man vara beredd att betala”. Dessutom, menade Vattenfall, hade andra intressenter fått betala ännu mer för sina fallrättigheter, till exempel Krångedeforsarna och Svarthålsforsen.