Tidig miljövård – hällristningar sparas
När Vattenfalls pionjäranläggningar byggdes på 1910-talet fanns få kritiska synpunkter på de ingrepp i naturen som dessa innebar. Men i samband med bygget av kraftstationen Hojum i början av 40-talet fick Vattenfalls generaldirektör Waldemar Borgquist kontakt med riksantikvarien Sigurd Curman. De båda inledde ett unikt och långt samarbete, vilket bland annat räddade de unika hällristningarna i Nämforsen.
Vattenfalls tre stora pionjäranläggningar, Trollhättan, Älvkarleby och Porjus, som faktiskt utplånade några av landets största och mäktigaste naturminnen, framstod på sin tid inte som klandervärda eller tvivelaktiga ingrepp i naturen. De var för samtiden i stället ett bevis på handlingskraft och kunnande. Dessutom symboler för det kommande moderna industrisamhället. Det fanns få miljömässiga invändningar mot dessa tidiga kraftverksbyggen. Det var de samhällsekonomiska fördelarna som övervägde.
Inte ens när Suorvadammen till Porjusverket skulle anläggas 1920 förekom någon utbredd kritik. Detta trots att dammen byggdes i Stora Sjöfallets nationalpark, vilket inte var tillåtet. En enig riksdag och regering kringgick förbudet genom att bryta ut byggplatsområdet ur nationalparken.
Men när Vattenfall på 1940-talet skulle bygga ut Nämforsen i Ångermanälven kom protesterna. Det var då den moderna miljövården vid vattenkraftsutbyggnaden inleddes på allvar. Nämforsen hörde till en av landets mäktigaste forsar, och kraftverksdammen skulle då sträcka sig över öarna i forsen.
Nämforsen var inte bara känd för sin natur. På öarna mitt i forsen och på älvens strandhällar hade människan under förhistorisk tid ristat in inte mindre än 1 400 bilder av människor, djur, båtar och andra figurer. Hällristningarna hör till de allra största i Europa, och är ett av de få internationellt märkliga fornminnena i Sverige.
Riksantikvarien griper in
När planerna blev kända ingrep riksantikvarien Sigurd Curman, som tidigare haft kontakt med Vattenfall när Hojumstationen i Trollhättan byggdes. Som riksantikvarie var Curman landets främste företrädare för modern kulturminnesvård. Curman började förhandla med Vattenfalls generaldirektör Waldemar Borgquist. Detta, tillsammans med en relativt stor opinion, räddade hällristningarna för eftervärlden. Kraftstationen flyttades uppströms och placerades ovanför hällristningsområdet.
Det var emellertid främst antikvariska synpunkter som åstadkom förändringen. Varken från naturskyddshåll eller från bygden hade man några större invändningar.
Samarbetet med Curman löpte under många år. När Curman lämnade sin tjänst som riksantikvarie 1946 anställdes han av Vattenfall. För Borgquist stod det klart att det var nödvändigt att vid sidan av de tekniska och ekonomiska frågorna också ta hänsyn till kultur- och naturskyddsfrågor liksom till ”närliggande sociala och estetiska frågor”.
Curman utgick i sitt arbete från att det fanns en olöslig konflikt mellan bevarandet av landskapet och ”nutid och framtid”. Då gällde det att förhindra större skador och sträva efter att anläggningen skulle samverka med omgivningen. Han gick ytterst noga tillväga, och vistades länge på arbetsplatserna och dokumenterade arbetet med fotografier. Ett huvuddrag i Curmans landskapsvård var att man från början skulle planera inte bara kraftstation och dammar, utan även hur man skulle hantera de stora schaktmassorna som uppstod. Hela anläggningen skulle passa in i det naturliga landskapet.
Related media
Video player requires marketing cookies.
To view this content please click here to allow marketing cookies.
Byn som försvann
Video player requires marketing cookies.
To view this content please click here to allow marketing cookies.