Samer satta på undantag

Harsprånget. År: 1892 | Plats: Harsprånget | Skapare: Vattenfall | ID: VF000100

Vattenkraftverken fick inte byggas hur som helst. Enligt Vattenlagen som antogs 1918 skulle ett antal faktorer uppfyllas för att Vattendomstolen skulle ge kraftbolaget tillstånd att bygga ut ett vattenfall. Bland annat fick byggena inte i alltför stor utsträckning påverka de bofasta i området. Innan ett bygge inleddes var också kraftbyggarna tvungna att komma överens med dem som drabbades om en skälig ersättning, och betala ut denna.

När andra världskriget bröt ut 1939 blev energiförsörjningen en viktig nationell fråga. Därför antogs en kristidslag, som innebar något av en undantagslag för kraftverksbyggen. I och med den lättade ansvarsbördan betydligt för kraftbolagen. Vattenregleringar fick genomföras innan skilda intressen hunnit vägas mot varandra och skadorna värderats. Efter kriget kom kristidslagen dessutom att förlängas, så att det blev enklare för kraftbolagen att få tillstånd för sina kraftverksbyggen.

Redan vattenlagen från 1918 hade en brist. Den hade inte tagit hänsyn till samernas situation. De räknades nämligen inte som bofasta, då de inte ägde marken de utnyttjade. Detta fungerade som ett ekonomiskt kryphål för kraftbolagen, däribland Vattenfall, när de skulle betala ut ersättning till samerna som drabbades vid kraftverksbyggena.

Samefamilj ID: sz1e6579

Samerna fick till en början heller inte vara en part i Vattendomstolen. I stället representerades de av den så kallade Lappfogden, som var statens representant på regional nivå inom Lappväsendet. Han fungerade både som företrädare och som förmyndare åt samerna. Lappväsendet avskaffades först 1971.

Tvisterna mellan Vattenfall och motparten avgjordes ofta i Vattendomstolen. Vattenfall hade fram till 1950-talet en speciell, central, avdelning som svarade för skaderegleringarna. Den var organiserad i särskilda kontor, utifrån olika typer av skador. Deras utredningar utgjorde Vattenfalls underlag i processen. Sakägarna, samerna och andra som drabbades av vattenregleringen, kunde knappast mobilisera liknande expertstöd och kom ofta i underläge. Vattenfall lade ned stora utredningskostnader på att bevisa att ersättningarna inte kunde bli högre. Ibland erbjöds rent pinsamt små ersättningar. Det var emellertid Vattendomstolen som fastställde ersättningarna.

Generösare policy på 1950-talet

På 1950-talet fick samerna rätt till eget juridiskt biträde och då infördes en ny, och mer generösare, policy hos Vattenfall. Man ville då i största möjliga utsträckning lösa mellanhavandet med motparten i samförstånd. Båda parterna skulle tjäna på en frivillig uppgörelse.

Suorvadammen. År: 1958 | Plats: Suorva | Skapare: Lennart Nilsson | ID: VF000101

Under domstolsprocessen kring den tredje regleringen av Suorva kom 1958 en avgörande deldom. Samernas nyttjanderätt jämställdes med äganderätt och förlusten av renbetesland skulle ersättas som om de ägde landet. Ersättningar för byggnader skulle också ersättas direkt till de drabbade. Att det dömdes ut personliga ersättningar för försämrade försörjningsmöjligheter var något nytt.

Denna deldom kom att kallas för den Lövingska domen. Folke Löving var en vattenrättsdomare som engagerade sig djupt i dem som drabbades av vattenregleringarna. Han gav 1955 ut boken ”I kraftverkens skugga”, där han tog upp bristerna i rättsförfarandet i anslutning till vattenregleringarna. En sådan brist menade han var att vattenkraftföretagen inte samrådde med motparten på planeringsstadiet, utan att parterna möttes först i domstolen. Det var också olyckligt att kraftbolagen ofta började bygga på land innan man fått eller ens sökt tillstånd till att bygga i vatten.