Start / Från vattenkraft till solceller / Fjärrvärmens historia

Fjärrvärmens historia

Argumenten för fjärrvärme är lika starka idag som på sextiotalet. Bra för miljön, flexibelt och anpassningsbart, bekvämt och hög leveranssäkerhet.

Centralt producerad fjärrvärme har funnits i snart 150 år. I tyska Hamburg och i USA prövades system med fjärrvärme redan i slutet av 1800-talet. Systemet med fjärrånga som i dag försörjer Manhattan i New York togs till exempel i drift redan 1882.

I Sverige startade den första kommunala fjärrvärmeanläggningen 1948 i Karlstad.

Inom Vattenfall sågs fjärrvärme initialt som en konkurrent till elvärme, då ansedd som framtidens uppvärmningsmetod. I övergången till 60-talet inleddes dock en debatt om mer ”kollektiva värmelösningar” och den stora svängningen i inställningen följde efter oljekrisen 1973 då oljepriserna sköt i höjden.

Vattenfall kom in i fjärrvärmeverksamheten  genom Ågestaverket och Uppsala Industriverk. Även fjärrvärme från kärnkraftverket i Forsmark till Stockholm var en projektidé som utreddes grundligt. Beräkningar visade att en reaktor skulle säkerställa huvudstadens totala värmebehov men av olika skäl förverkligades aldrig projektet, bland annat eftersom det skulle innebära att elproduktionen skulle minska.

Gotländska GEAB bildades 1978 och kort efteråt beslutades att fjärrvärmen i Visby skulle byggas ut. I dag finns fjärrvärme även i Slite, Hemse och Klintehamn. På 90-talet förvärvades fjärrvärme/kraftvärme i bland annat Nyköping och Jordbro.

Vattenfall bedriver även fjärrvärmeverksamhet ibland annat Askersund, Gustavsberg, Knivsta, Motala, Storvreta och Vänersborg.

År 2000 köpte Vattenfall Uppsala Energi. Vattenfall hade dock haft intressen i staden och samarbete med Uppsala kommun i flera decennier innan.

Exemplet Uppsala – från soptipp till toppmodern anläggning

I mitten av 1950-talet värmdes i stort sett alla kommersiella fastigheter och bostäder i Uppsala av enskilda pannor som eldades med kol eller koks och senare olja (se bild ovan). Reningen av utsläppen var obefintlig rening och stadsluftens kvalitet var därefter.

Boländerna, det område där fjärrvärmeanläggningen ligger än i dag, var från början en soptipp. För att bli av med soporna byggdes den första avfallspannan i slutet av 50-talet. Fjärrvärmen introducerades i Uppsala 1961 men det tog tid och kraft att övertyga skeptiska företagare och invånare. Kritikerna pekade på systemets sårbarhet och folk var rädda för höjda priser.

Med tiden ökade acceptansen och kunderna strömmade till. De från början provisoriska värmecentralerna ersattes med tiden av system med fjärrvärmeledningar, i takt med utbyggnaden av nya stadsdelar. Länge var det industrier, storföretag, affärer, bostadsföreningar i närheten som stod för kundunderlaget. Privatbostäder såsom villor och småhus kom långt senare.

Kvarngärdesverket
Kvarngärdesverket
Det arkitektoniskt tilltalande Kvarngärdesverket stod klart 1962 och byggdes enbart för att producera fjärrvärme till det nybyggda bostadsområdet.

Leverans av ånga var en annan uppskattad produkt som köptes av närliggande företag inom läkemedels- och livsmedelsindustrin liksom Akademiska sjukhuset.

Uppsala kommun bildade bolaget Fyriskraft, och sedermera Uppsala Energi, tillsammans med Vattenfall för att bygga det första kraftvärmeverket och som stod färdigt 1973, så nu kunde både el och fjärrvärme genereras genom sopförbränning.

I bostadsområden med fjärrvärmenät blev fjärrvärme en förutsättning för att godkänna bygglov vid nybyggnation. Vid ombyggnation övertygades kunder att välja fjärrvärme tack vare konkurrenskraftig prissättning.

I slutet av 70-talet var Uppsalas fjärrvärme till 90 procent baserad på olja. Bolaget tog fram en plan för att bygga bort oljeberoendet. Bland annat introducerades värmepumpar i början av 80-talet som tog upp spillvärmen i stadens avloppsvatten. Kraftvärmeverket konverterades stegvis, först till fastbränsle i form av kol och från 1989 till torv, ett bränsle som hämtades från Härjedalen. Då hade oljeberoendet för att försörja staden med fjärrvärme trots stor tillväxt sjunkit till ca 5 procent.

1997 lanseras fjärrkyla som en ny och miljöanpassad produkt för större företag som alternativ till luftkonditionering.

Vattenfall förvärvade Uppsala Energi år 2000 och 2005 togs avfallsförbränningsanläggningen Block 5 i drift. 2017/18 baserades 60 procent av fjärrvärmeproduktionen på avfallsförbränning, varav 75 procent av avfallet hämtades inom en radie av tio mil medan cirka 25 procent importerades. Investeringskostnaden för Block 5 var en miljard kronor varav bara reningsutrustningen stod för cirka en tredjedel.

2017 var Vattenfalls fjärrvärmenät i Uppsala cirka 500 km långt och stod för omkring 90 procent av stadens värmeförsörjning.

I arbetet att vara helt koldioxidneutral senast 2030 ingår att all fossilolja ersatts av bio-olja liksom konvertering från torv till träpellets. Det nya kraftvärmeverket Carpe Futurum ska stå klart runt 2020.

Läs mer om det nya kraftvärmeverket Carpe Futurum

Fjärrvärme utanför Sverige

I och med köpet av tyska verksamheten, HEW i Hamburg 1999-2002 och Bewag i Berlin 2005, fick Vattenfall kontrollen över enorma fjärrvärmesystem. 2016 var den sammanlagda sträckan i Hamburg 840 km respektive 1 940 km i Berlin. Under en period i början av 2010-talet var Vattenfall Europas största värmeproducent då Vattenfall vid den tiden ägde anläggningarna även i Polen, framför allt Warszawa, och tre anläggningar i Danmark, i Köpenhamn, Odense och på Jylland.

I oktober 2018 beslutade Hamburgs stad att använda en köpoption för att under 2019 ta över stadens fjärrvärmesystem.

Vattenfalls dotterbolag i Nederländerna, Nuon,  började med fjärrvärme runt 1980 i staden Almere. I dag finns fjärrvärmeverksamhet dessutom i Lelystad, Amsterdam, Arnhem, Nijmegen, i södra delen av Rotterdam samt i Leiden.

 

Byggstart 2003 för ny avfallspanna i Uppsala

glqxz9283 sfy39587stf02 mnesdcuix8