Pionjärverken
Den framväxande industrin och järnvägen spelade stor roll för lokaliseringen av Vattenfalls första vattenkraftverk. Under loppet av några år byggdes för den tiden tre gigantiska, och arkitektoniskt fascinerande, anläggningar i Trollhättan, Porjus och Älvkarleby. Vattenfalls pionjärverk.
Olidestationen i Trollhättefallen började byggas redan innan Kungliga Vattenfallsstyrelsen bildades 1909. Det första sprängskottet gick av i juni 1906, och kraftverket togs i reguljär drift i mars 1910. Det var då Sveriges största vattenkraftverk. Olidestationen byggdes med tilloppstuber ingjutna i bergtunnlar under markytan. Något som var ovanligt på den tiden. Det fanns flera skäl till detta, men en av anledningarna var att man inte ville inverka på de vackra omgivningarna och den speciella naturen.
För staten blev Olidestationen en teknisk och affärsmässig framgång. Staten bestämde sig därför att i framtiden självt äga vattenkraftverken och producera el. Inte arrendera ut fallrättigheterna till andra aktörer, som tidigare hade diskuterats. Samma år som Olidan togs i drift beviljade riksdagen pengar till Vattenfall för att uppföra en kraftstation i Porjus, norr om polcirkeln. Det var på många sätt ett djärvt beslut. Porjus skulle byggas mitt ute i ödemarken och bli det nordligaste kraftverket i världen. Men Norrland sågs också som något av ett framtidsland – det var här som järnmalmen och den mesta vattenkraften fanns.
Porjusverkets huvudsakliga uppgift var att försörja Malmbanan mellan Luleå och Narvik med el. Det skulle bli den första längre järnvägen i Sverige som elektrifierades. Statens Järnvägar hade själva planer på att anlägga ett betydligt mindre vattenkraftverk i Vakkokoskiforsen i Torneälven. Men Vattenfalls dynamiske chef Vilhelm Hansen argumenterade i riksdagen och på annat sätt energiskt för sin sak. Det var inte bara Malmbanan som Hansen baserade sina planer på. Ett stort vattenkraftverk i Porjus skulle också öppna möjligheter för industrietableringar. Till exempel borde malmen vidareförädlas innan den exporterades.
Underjordiska kraftstationer – en svensk specialitet
Kraftverket var ett exceptionellt bygge. Det var en underjordsanläggning med tunnlar för både tillopp och avlopp, och därmed kom även maskinhallen att ligga under jord. Dimensionerna var för tiden enorma. Hallen var 70 meter lång, 11 meter bred och 11 meter hög. Underjordskonstruktionen kom sedan att användas i många senare anläggningar, både hos Vattenfall och privata kraftbolag. Underjordiska kraftstationer blev internationellt erkända som en svensk specialitet.
Porjus togs i drift 1914 och året därefter elektrifierades Malmbanan. Det året togs också Vattenfalls tredje vattenkraftverk i drift – Älvkarleby. Vid planeringen av detta kraftverk räknade man med att industrin skulle bli den dominerande konsumenten. Norr och väster om Älvkarleby fanns många viktiga industrier där ånga användes som drivkraft.
Monumental arkitektur
Alla tre kraftverken – Olidan, Porjus och Älvkarleby – ritades av den tidens mest anlitade arkitekt: Erik Josephson. Byggnaderna var av tegel och i ”monumental stil” med stora volymer, vilket skulle återspegla den kraft de hade. Ställverksbyggnaden i Porjus, som låg ovan jord, har inte för inte kallats för templet i ödemarken. Josephson var annars mer känd som arkitekt till banker och affärshus. Men han ritade även försvarsstabens hus på Östermalmsgatan i Stockholm och Grand Hotel i Saltsjöbaden. Josephson var för övrigt den som ritade Vattenfalls allra första emblem, eller logotyp om man så vill.
Belysningen i Porjus var även den speciell, eftersom många arbetsplatser låg under jord. Här fanns mängder med elektriska glödlampor. Armaturen till ställverket beställdes av konsthantverkaren Olga Lanner. Hon levererade även armatur till Olidan och Älvkarleby.
Ställverksbyggnaden i Porjus väckte stor uppmärksamhet när den byggdes, men var nära att rivas under 1970-talet. Detta satte emellertid Vattenfalls dåvarande generaldirektör Jonas Norrby stopp för. I dag är kraftverket byggnadsminnesmärkt.