Vattenfall och Asea – ett perfekt utvecklingspar
Under 1950-talet var Sverige tack vare det unika samarbetet mellan Vattenfall och Asea världsledande inom högspänningstekniken. Tillsammans skapade en stor statlig upphandlare och ett privat företag stora exportframgångar för Sverige.
Samarbetet hade inletts redan 1908, då mellan Asea och det som året därpå skulle omvandlas till Vattenfall: Trollhätte Kanal- och Vattenverk. Generatorerna till Trollhättans kraftstation levererades av ASEA men i fråga om den andra utrustningen, främst transformatorer och brytare, låg Asea efter sina utländska konkurrenter. I ett första skede underkändes därför Aseas anbud. Men Asea fick en ny chans, och tillsammans experimenterade de båda parterna fram nya lösningar. Utvecklingssamarbetet var igång.
Det fanns nära sociala relationer mellan Aseas och Vattenfalls ingenjörer, och även en vilja från svenska staten till samarbete med industrins bästa för ögonen. Att Vattenfall, inom rimliga gränser, favoriserade en svensk leverantör var ett uttryck för detta.
Haveri och hårda ord
Nästa stora samarbete inleddes under 1920-talet. Vattenfall skulle koppla samman sina två kraftnät i östra och västra Sverige med en 130 kV stamlinje: Trollhättan–Västerås. Genom samarbetet kunde Asea utveckla sina transformatorer så att de kom upp i samma kvalitetsklass som företagets internationella konkurrenter.
Den första leveransen slutade emellertid med att Aseas utrustning havererade. En mycket bister skriftväxling följde mellan Vattenfall och Asea. Vattenfalls generaldirektör uppgav sig vara ”helt enkelt utledsen då man år efter år får dragas med svårigheter, av vilka minst 50 % borde kunnat undvikas”. Trots detta hade Vattenfall återigen överseende med den bristande kvaliteten, och Asea fick en andra chans. Nu gick det bättre. När linjen färdigställdes 1922 var det första gången en så hög spänning användes i Europa.
Likström eller växelström
Vattenfall och Asea började tillsammans utforska likströmstekniken under 1940-talet. Vattenkraften fanns i norra Sverige och behovet i de södra delarna. Högspänd likströmsteknik hade stora fördelar vid överföring långa sträckor, haken var de strömriktare som skulle sköta omvandlingen mellan växelström och likström. För att utveckla denna teknik byggde Vattenfall och Asea ett laboratorium i Trollhättan. Där var bland annat Asea-forskaren Uno Lamm, ”den högspända likströmmens fader”, verksam.
Men det blev alltmer bråttom att uppnå resultat. Elbehovet steg betydligt snabbare än vad prognoserna tidigare visat. Vattenfall var därmed tvunget att bygga ut det stora kraftverket Harsprånget tidigare än planerat. Därmed fanns inte tid att utveckla likströmstekniken. Harsprångsledningen byggdes i stället som en växelströmsledning för 380 kV – i praktiken 400 kV. Den högsta spänningen dittills i världen när ledningen kopplades på för 380 kV 1952.
Banbrytande resultat
Vattenfall och Asea gav emellertid inte upp tanken på högspänd likström, och forskningen fortsatte i ett nytt laboratorium i Trollhättan. Här lyckades Uno Lamm utveckla en jonventil som effektivt kunde omvandla växelström till likström och tvärtom. Den nya tekniken började användas i Gotlandskabeln som invigdes 1956. Den första i sitt slag i världen.
Samarbetet mellan Asea och Vattenfall fortsatte även i samband med den svenska kärnkraftsutbyggnaden, men det täta utvecklingssamarbetet mellan ett statligt verk och ett privat företag började knaka i fogarna. Tiden för en så nära relation mellan stat och kapital hade runnit ut. Så småningom kom Vattenfall därmed att förlora sin centrala ställning i Aseas utvecklingsarbete.