Start / Företaget och människorna / Vattenfalls generaldirektörer och VD:ar genom tiderna

Vattenfalls generaldirektörer och VD:ar genom tiderna

F. Vilhelm Hansen 1909–1928 

Vilhelm Hansen
Vilhelm Hansen
F. Vilhelm Hansen (1862–1929) blev Vattenfalls förste generaldirektör. Han hade en entusiasmerande syn på vattenkraftens möjligheter, var mycket vältalig samt hade en utåtriktad läggning och goda kontakter i svenskt näringsliv. Han kom att få stor betydelse för den roll staten kom att få för elektrifieringen av Sverige. Men varken han eller någon av hans efterträdare pläderade för statligt monopol inom kraftförsörjningen.

Hansens första uppgift blev att utveckla statens vattenkraftsresurser i Trollhättan, då genom Trollhätte kanal- och vattenverk. År 1906 började staten att bygga den stora kraftstationen Olidan. 

I april 1908 föreslog regeringen att Trollhätte kanal- och vattenverk skulle ersättas med en vattenfallsstyrelse. Beslutet fattades av riksdagen i januari 1909, varpå Kungliga Vattenfallsstyrelsen bildades med Hansen som dess första direktör. Nu inleddes planeringen av kraftstationer i Porjus och Älvkarleby och planeringen av en framtida exploatering av älvarna i mellersta Norrland. Vattenfalls verkliga pionjärtid sammanföll med de 20 år som Hansens styrde verket.

F. Vilhelm Hansen tog examen från Kungliga Tekniska Högskolan redan det året han fyllde 20 år, som väg- och vattenbyggare. Direkt efter sin examen började han arbeta som biträdande ingenjör vid Stockholms Stads vattenledningsverk, 1882. Han fick nästan omedelbart ansvar för stadens vattenförsörjning. Tack vare sina expertkunskaper vände sig även många andra svenska städer till honom för att få hjälp med att konstruera sina vattenledningsverk. 

När Hansen utsetts till chef för Stockholms vattenledningsverk, 1897, fick han tillfälle att demonstrera sin starka förhandlingsförmåga. Hansen hade, liksom många vid den tiden, många järn i elden samtidigt. Från 1898 var han också vd för Trollhätte kanalbolag, ett privat bolag som ägde och drev kanaltrafiken från sjön Vänern till Göteborg. Detta bolag köpte staten år 1904 för att kunna exploatera fallen i Trollhättan. Bolaget omvandlades året därpå till Kungl. Trollhätte kanal- och vattenverk, med Hansen som chef.

Gösta Malm 1928–1938 

Gösta Malm
Gösta Malm
När Hansen skulle ersättas fanns två allvarliga medtävlare. Vattenfalls överdirektör Waldemar Borgquist var den ena, och förmodligen verkets favorit. Men det blev landshövdingen Gösta Malm (1873–1965), även han gammal vattenfallare, som regeringen utsåg till ny generaldirektör. För Borgquist blev det en stor besvikelse. Det berättas att Borgquist, när han var uppkallad till kommunikationsministern, lär ha sagt: ”Jag orkar inte med att lära upp ännu en generaldirektör”. Med det menade han att det skulle vara bättre med en chef som kunde elektroteknik än en vattenbyggare som behövde läras upp i ämnet.

Malm blev chef för Vattenfall under en brydsam tid, med lågkonjunktur och svaga statsfinanser. Den privata kraftindustrin såg också med allt större skepsis på statens fortsatta roll på kraftområdet och stark kritik riktades mot Vattenfalls taxor av eldistributionsföreningar, inte minst på landsbygden. Den skicklige förhandlaren och tillika politikern Malm klarade emellertid att upprätthålla ”kraftbalansen”, bland annat med ett nytt taxesystem.

Den största insatsen under Malms ledning var att binda ihop det svenska kraftnätet i samarbete med andra kraftbolag, så att elen från norr kunde distribueras till mellersta och södra Sverige. Under Malms tid fullbordades även Vänerns reglering och flera nya kraftverk började byggas, bland annat i Sillre, Vargön, Malfors, Stadsforsen och Västerås. 

När Malm med ålderns rätt lämnade Vattenfall följde många år av styrelseuppdrag inom bank- och försäkringsväsendet och industrin, och som stödjare av teknisk utbildning och forskning.

Gösta Malm hade liksom Vattenfalls första generaldirektör examen från Kungliga Tekniska Högskolan. Han rekryterades av Hansen redan under dennes tid på Stockholms vattenledningsverk, och fortsatte att arbeta för Hansen i Trollhättan. Malm hade ett ledande ansvar när pionjärverken i Trollhättan, Porjus och Älvkarleby byggdes. Han lämnade emellertid Vattenfall 1914 för att bli vd för Skånska cement. År 1917 lämnade han industrin för att bli landshövding i Norrbotten, där han arbetade intensivt för länets elektrifiering. Under åren 1920 till 1928 innehade Malm flera ministerposter i den svenska regeringen.

Waldemar Borgquist 1938–1947

Waldemar Borgquist
Waldemar Borgquist
Waldemar Borgquist (1882–1970) blev redan under sin aktiva tid en legend. Han var kunnig, idérik och kraftfull och hade ett dominerande inflytande på verksamheten även innan han blev generaldirektör. Borgquist har beskrivits som Vattenfalls sista patriark. Han var auktoritär och respektingivande, men brydde sig även om medarbetarna som en god patriark gör. Detta parades med ett legendariskt gott minne för både personer och händelser. Detta var mycket uppskattat i en tid när man talade om ”vattenfallandan” och ”vattenfallfamiljen”.

Borgquists tid som generaldirektör för Vattenfall sammanföll med andra världskriget. I ett tal i samband med Svenska elektroingenjörsföreningens julfest 1966 berättade Borgquist att han och Vattenfall på hösten 1938 förstått att en världskatastrof var i antågande. Detta efter Hitlers ”psykopatiska tal” med sina hot mot Tjeckoslovakien. Vattenfall började då forcera förberedelserna inför ett nytt krig.

I denna situation inledde kraftbolagen ett samarbete för att garantera kraftförsörjningen. Den Centrala Driftledningen (CDL) bildades. Dessutom utvecklades det så kallade svenska systemet, det vill säga samspelet mellan statliga, privata och kommunala kraftföretag. Borgquist gjorde också en stor insats på kraftöverföringens område, genom att inleda bygget av ett storkraftnät med Sveriges dittills högsta spänning.

Borgquist var den första generaldirektören som i större utsträckning kom att konfronteras med protester mot vattenkraftsutbyggnaden. Han hade bland annat ett nära samarbete med riksantikvarien Sigurd Curman om att bevara miljön kring byggena. Det viktigaste resultatet var att hällristningarna i Nämforsen inte överdämdes, utan bevarades för eftervärlden.

Waldemar Borgquist hade även han en examen från KTH, men i elektroteknik. Han fanns med i Vattenfall redan från starten och kom till Trollhättebygget 1908, där han blev driftingenjör. År 1911 flyttade han till Stockholm för att bli föreståndare för Vattenfalls elektrotekniska byrå. Han insåg att staten inte ägde speciellt många vattenfall norr om Dalälven, och menade att Vattenfall borde utvidga sitt program och bli en ”riksbank” inom kraftförsörjningen. För att klara av den uppgiften måste staten förvärva tillräckligt med vattenkraft i mellersta Norrland. En uppgift som Borgquist åtog sig. Det gällde att handla snabbt och tyst, där nästan varje fallköp var förknippat med dramatiska episoder. Men inte heller Borgquist var intresserad att agera för ett statligt monopol.

Mellan 1933 och 1953 var han styrelseordförande i telefonaktiebolaget LM Ericsson.

Åke Rusck 1948–1958

Åke Rusck
Åke Rusck
Åke Rusck (1912–1978) blev generaldirektör för Vattenfall endast 36 år gammal. Den dittills yngste generaldirektören som utnämnts i Sverige. Han var en mycket modern chef, ingen patriark som sin föregångare. Den nya ”demokratiska” tidsandan passade honom även om en och annan tyckte att det var väl så demokratiskt när han på 1950-talet – före sin tid – införde du-reformen i Vattenfall. Den skulle gälla alla, oavsett ställning och lönegrad. Han misslyckades emellertid med sitt initiativ, Det var först under Norrbys tid som du-reformen slog igenom. 

Det handlade mycket om rekord under Ruscks tid som generaldirektör. Sverige upplevde då de så kallade rekordåren, då vattenkraftsutbyggnaden satte ständigt nya rekord. Byggena innebar att antalet anställda ökade från 7 000 till 14 000. Personaltidningen Vi i Vattenfall, som startade på initiativ från Rusck, kom att kallas Rekordmagasinet efter alla artiklar om rekordbyggen som uppfördes under hans tid. 

Kärnkraften började också diskuteras som ett energialternativ under Ruscks tid, och han inrättade Atomkraftbyrån 1955. När Rusck lämnade Vattenfall 1958 blev han vd för flygbolaget SAS. 

Åke Rusck, med en examen från KTH i svagströmsteknik, siktade egentligen på en framtid hos Televerket. I stället hamnade han direkt efter sin examen på Vattenfall där han gjorde en kometkarriär. Han gjorde sig snabbt känd för sina välgjorda teknisk-ekonomiska utredningar som låg till grund för verkets utbyggnadsplaner. Fem år efter att Rusck börjat på Vattenfall (1934) blev han 27 år gammal chef på Driftbyrån. Under ett par år var han också chef för lokalförvaltningen Älvkarleby Kraftverk, för att år 1946 bli överdirektör på Vattenfall. 

Erik Grafström 1958–1970

Erik Grafström
Erik Grafström
Erik Grafström (1915–1991) blev den förste (och hittills ende) av Vattenfalls chefer som inte var tekniker. Han var också den första externt rekryterade generaldirektören. Han kom från den socialdemokratiska regeringens kommunikationsdepartement, där han varit statssekreterare. Av näringslivet och kraftindustrin betraktades han som ”s-märkt”, och samarbetspartnern Asea oroades över att en icke-tekniker hamnat på posten. 

Grafström hade gjort sig känd som en skicklig utredare, vilket passade den fas Vattenfall nu var inne i. Stora tekniska språng hade tagits, och utbyggnadstakten inom vattenkraften sjönk dramatiskt. Nu gällde det i stället att kommande investeringar i kärnkraft grundades på ekonomiskt goda kalkyler. Tidigare chefer hade ibland kunnat ta lättare på ekonomin, eftersom det gällde att snabbt bygga ut för att undvika elransonering. 

Den minskade utbyggnadstakten inom vattenkraften innebar omorganisationer och strukturförändringar, något som Grafström hade erfarenhet av att utreda. År 1962 genomförde han en stor omorganisation och verket flyttade in i nya kontorshuset i Råcksta. Han tvingades också att strukturrationalisera byggsidan i slutet av 1960-talet, varpå antalet anställda nästan halverades – från 14 000 till 8 000.

Energi och atomkraft blev alltmer politiskt brännbara frågor under Grafströms tid. Vattenfall satsade också på kärnkraft, och bygget av kärnkraftverket i Ringhals inleddes. Även för detta passade hans bakgrund in. Han hade varit ordförande i 1955 års atomenergiutredning. Senare i livet, efter att han lämnat Vattenfall, började emellertid Grafström att tvivla på kärnkraften.

Erik Grafström var som sagt inte tekniker, utan hade en pol. mag. och fil. kand. med ekonomisk-samhällsvetenskaplig inriktning. Under sin studietid vid Stockholms universitet hade han påverkats av radikala personer som Gunnar Myrdal, Karin Kock och Herbert Tingsten. Grafström blev senare en flitigt anlitad utredare och förhandlare. Tillsammans med Per Åsbrink (senare riksbankschef) och Arne S Lundberg (blivande vd för gruvbolaget LKAB) omvandlade han LKAB till ett statsägt företag. 

Jonas Norrby 1970–1985

Jonas Norrby
Jonas Norrby
När Vattenfall skulle utse Grafströms efterträdare återgick man till tidigare praxis och valde en vattenfallare och civilingenjör: Grafströms närmaste medarbetare, Jonas Norrby (1920–2006). 

Hans tid som generaldirektör blev en av de mer turbulenta perioderna i svensk energihistoria. Protester mot älvutbyggnaden och kärnkraften. Oljekris, kärnkraftsomröstning, strejker och sju energiansvariga statsråd. Sverige fick en borgerlig regering för första gången på över 40 år.

Norrby fick när han tillträtt omedelbart hett om öronen. Bland det första han fick hantera var elransonering och ett allvarligt haveri i kraftverket i Stenungsund. 

Elförbrukningen förväntades fortsätta öka i snabb takt, med drygt 7 procent om året. Den ökningen skulle huvudsakligen klaras med kärnkraft. Det var ett omfattande utbyggnadsprogram med många tekniska utmaningar. Antalet anställda ökade under Norrbys tid till 12 000. Men nybyggnadsverksamheten skulle åter komma att dras ned.

Jonas Norrbys personliga egenskaper fick stor betydelse för hans sätt att leda Vattenfall – ett företag som agerade i en omvärld av många intressenter. Han sades ha två starka sidor. Den ena var förtänksamhet, det vill säga viljan och förmåga till empati, att förstå motstående parters synpunkter och inse följderna av olika beslut. Den andra var eftertänksamhet, det vill säga att analysera olika alternativ och att utvärdera fattade beslut. 

Jonas Norrby började på Vattenfall 1944, direkt efter sin examen från KTH. Han arbetade först med flottningsproblematik i samband med vattenkraftutbyggnad och fortsatte med hydrologiska utredningar i samband med sjöregleringar. Ett område han sedan blev chef för. År 1962 utnämndes han till planeringsdirektör.

Carl-Erik Nyquist 1985–2000

Carl-Erik Nyquist
Carl-Erik Nyquist
Carl-Erik Nyquist (1937–) som externrekryterades blev Vattenfalls siste generaldirektör, innan verket bolagiserades då han blev vd. Han genomdrev stora förändringar inom organisationen för att styra Vattenfall mot att bli ett energitjänstföretag med omvärlds- och marknadsorientering. Avregleringen av elmarknaden 1996 krävde också stora omställningar.

Det var på många sätt en omvälvande tid för Vattenfall. Ett ödesdigert haveri inträffade i kärnkraftverket i Tjernobyl 1986, Berlinmuren föll 1989, Vattenfall bolagiserades 1992, Sverige gick med i EU 1995 och elmarknaden avreglerades 1996. Dessutom var utbyggnadsfasen med vattenkraft, kärnkraft och storkraftnät i stort sett klar. 

Vattenfall stod inför ett systemskifte. Nyquist skapade en organisation som kunde ha en fortsatt tätposition när den traditionella relationen mellan producent och konsument bröts upp i och med avregleringen och konkurrensen släpptes fri. Situationen krävde också att Vattenfall började bygga sitt varumärke gentemot slutkonsumenter. Detta resulterade i den prisbelönta kampanjen Två hål i väggen. 

Under Nyquists tid utvecklades Vattenfall från ett nationellt verksamt affärsverk till ett internationellt bolag. Han arbetade också intensivt med att förbättra jämställdheten inom bolaget. För det utsågs han 1991 till ”svensk mästare i jämställdhet” av tidskriften Veckans Affärer.

Under Nyquist började också den internationella expansionen på allvar. Efter många trevande försök i olika världsdelar kom genombrottet i Tyskland i och med förvärvet av Hamburgs kraftföretag HEW 1999–2000.

Något annat som låg Nyquist varm om hjärtat var idrott, speciellt orientering och vintersport. År 1994 inledde Vattenfall sin sponsorsatsning på de svenska skidlandslagen. Ett framgångsrikt och långsiktigt program som varat i över 20 år. 

Carl-Erik Nyquist var ytterligare en i raden av generaldirektörer med examen från Kungliga Tekniska Högskolan. Efter sin examen 1960 blev han elevingenjör på Asea och sedermera elverkschef på Härnösands Industriverk 1971. Han var också kraftverksdirektör på Skellefteå Kraft 1977 – 1984 och sedan vice vd på Stockholm Energi fram till 1985.

Lars G Josefsson 2000–2010

Lars G Josefsson
Lars G Josefsson
Lars G Josefsson (1950–) var en extern rekrytering när han tillträdde som vd för Vattenfall. Under hans tid expanderade företaget kraftigt internationellt, främst i Tyskland och hade som mest verksamhet i sju länder. Företaget växte från en omsättning på 32 miljarder kronor till över 205 miljarder kronor. Josefsson omvandlade Vattenfall från ett nordiskt företag till ett av de största energiföretagen i Europa. 

Under sin tid som vd gjorde Josefsson sig ett namn internationellt i klimatfrågan. Han utsågs till exempel till klimatrådgivare åt Tysklands förbundskansler Angela Merkel och i FN-sammanhang. Samtidigt kritiserades Vattenfall för sina kolkraftverk. 

År 2009 genomförde Josefsson svensk industris genom tiderna största förvärv: det nederländska energiföretaget Nuon för omkring 90 miljarder kronor. En affär som Vattenfall i efterhand fått mycket kritik för. Josefsson tvingades avgå i förtid efter att det stormat rejält kring Vattenfall, både politiskt och i medierna, bland annat på grund av förslag om försäljning av elnäten, krånglande kärnkraftverk, tyska kolkraftverk, höga bonusar och köpet av Nuon.

Lars G Josefsson utbildade sig till civilingenjör i teknisk fysik vid Chalmers i Göteborg. Innan han kom till Vattenfall hade han innehaft olika chefsposter inom bland annat Ericsson och Celsius AB.

Øystein Løseth 2010–2014

Øystein Løseth
Øystein Løseth
Øystein Løseth (1958–) blev vd för Vattenfall efter förvärvet av nederländska Nuon, där han var vd. Under Løseths tid genomgick Vattenfall en konsolideringsperiod, där verksamheten koncentrerades till fyra huvudmarknader (Norden, Tyskland, Nederländerna och vindkraft i Storbritannien). En rad avyttringar genomfördes, bland annat verksamheterna i Polen och Belgien och delar av den finska verksamheten. Försäljningen av de polska och belgiska tillgångarna blev en lönsam affär för Vattenfall.

Sjunkande elpriser blev under den här perioden ett stort problem för Vattenfall och andra elproducenter. Ett genomgripande besparingsprogram genomfördes, liksom en ny organisation.

Bekymren i Nuon-affärens kölvatten eskalerade. Värdet på tillgången sjönk dramatiskt och Vattenfall tvingades till stora nedskrivningar. År 2013 kunde Vattenfall för första gången i historien inte leverera någon vinst. Affären medförde också mycket dålig publicitet för Vattenfall, vilket påverkade bolagets image.

Øystein Løseth var även han civilingenjör, med examen från Norges Tekniska Högskola i Trondheim. Han började arbeta på Statoil 1984 och har senare arbetat för både Statkraft och Naturkraft, innan han kom till Nuon 2003. År 2008 utsågs han till vd för hela företaget. 

Magnus Hall 2014-

Magnus Hall
Magnus Hall
Magnus Hall (1959–) rekryterades till Vattenfall från skogsbolaget Holmen Group, där han arbetat i 29 år varav 10 år som vd och koncernchef. Även Hall är utbildad civilingenjör, men är den första Vattenfallschefen som har en examen från Linköpings Tekniska Högskola – i industriell ekonomi.

Under Magnus Hall koncentreras investeringarna till vindkraft, inte minst havsbaserad sådan. Brunkolsverksamheten I Tyskland med gruvor och kraftverk säljs till tjeckiska  bolag.

 

Gd Gösta Malm vid invigningen av Vargöns vattenkraftsverk 1934

Gd Waldemar Borgquist vid invigningen av Nämforsens vattenkraftverk 1946

Gd Åke Rusck vid invigningen av Harsprångets vattenkraftverk 1952

Gd Erik Grafströms syn på vattenkraft i Vindelälven 1972

Jonas Norrby sammanfattar sina 15 år som generaldirektör för Vattenfall

Carl-Erik Nyquist 1996 om det framtida elsystemet

Lars G Josefssons syn på Polen 2000

 

Nästa artikel: Vattenfall bildas
Visa alla artiklar i Företaget och människorna
glqxz9283 sfy39587stf02 mnesdcuix8