Start / Ut i Europa / Kraftförsörjningen i Östtyskland (DDR)

Kraftförsörjningen i Östtyskland (DDR)

Krigsskadestånd och planekonomi skapade utmaningar för kraftförsörjningen i DDR. Medan produktionen av konsumtionsvaror blomstrade och arbetarnas välbefinnande stod i fokus som aldrig förr, fick investeringar i nya anläggningar vänta.

Arbetet med att säkra kraftförsörjningen i den sovjetiska ockupationszonen efter 1945 var en uppgift av bibliska mått, och problemet var inte bara de installationer som hade förstörts under kriget. Efter Tysklands delning skars den sovjetiska ockupationszonen av från sina tidigare kolkällor i Ruhrområdet och Schlesien. Men Sovjetunionen demonterade också 15 brikettfabriker, kraftverkskapacitet motsvarande cirka 4 000 MW samt teknisk utrustning från minst elva dagbrott och fraktade allt detta till Sovjetunionen i form av krigsskadestånd. Inte förrän 1955 nådde produktionen upp till förkrigsnivån på nästan 60 miljoner ton.

Soldiers
Soldiers
Kol och energi förblev ett ständigt problem för planekonomin, ända fram till den tyska återföreningen. Läget blev mer kritiskt från 1970-talet, när Sovjetunionen började sälja råolja till DDR till marknadspris i stället för som tidigare till relativt gynnsamma priser. Inklämt mellan Östersjön och Erzgebirge ("malmbergen") saknade landet nästan helt större tillgångar av hårt kol, gas eller olja, och hårdvaluta var en bristvara. Som enda utväg blev brunkol landets viktigaste energikälla. Östtyskland blev världens största brunkolsproducent med god marginal (cirka 300 miljoner ton utvanns varje år). Det statliga kombinatet för brunkolsenergi täckte två tredjedelar av landets behov.

Kraftanläggningar och dagbrott: mer än el och kol 

Cola och mineralvatten från Schwarze Pumpe, lampor och karp från Jänschwalde, modelljärnvägar från Boxberg - i Östtyskland var det vanligt att stora industrikombinat även producerade varor åt lokalbefolkningen. Faktum är att detta ofta var ett krav i de ekonomiska planerna. Kraftverket i Lübenau var exempelvis landets enda tillverkare av fotdrivna luftpumpar.

Refining groundbreaking
Refining groundbreaking
Carp cooling tower in PP Jänschwalde
Carp cooling tower in PP Jänschwalde

Men på kraftverken brydde man sig även om arbetarnas och deras barns välbefinnande. Man ordnade läger för barnen under skolloven, erbjöd semesterboende, restauranger, yrkesskolor och bostäder, bastur, välfyllda bibliotek, arbetarbostäder och till och med en stor fotbollsstadion i Cottbus. Alla dessa satsningar finansierades genom en särskild kultur- och socialfond. 

Grupper av kraftverksanställda fick i uppgift att bygga kolonilotter och ansluta hela vägavsnitt i landsbygdsområden till de kommunala dricksvattensystemen. Nästan alla dessa så kallade brigader hade ansvar för en egen skolklass eller förskolegrupp. Det innebar bland annat att följa med på utflykter, och i gengäld kom barnen till kraftverken för att förundras.

Men ibland tycktes det som om den tidens "folkägda företag" inte hade så mycket utrymme för sig själva. Anläggningarna blev allt mer slitna, och nödvändiga reparationer och nyinvesteringar sköts upp. Trots det lyckades ingenjörerna åstadkomma en del anmärkningsvärda resultat inom forskning och utveckling. Dit hörde utvecklingen av Vetshau-processen för avsvavling av förbränningsgas och en tändbrännare för pulvriserat kol som sparade uppvärmningsolja. 

Visa alla artiklar i Ut i Europa
glqxz9283 sfy39587stf02 mnesdcuix8