Eldistribution – den fysiska länken till kunden

Trollhättan, 10 kV linjeseparator. Från boken "Statens kraftverk 1921: allmän beskrivning". År: 1921 | Plats: Trollhättan | Skapare: Okänd | ID: VF001032

Före 1930 hade Vattenfall mycket få lågspänningskunder. Men för att förbättra vattenkraftproduktionen i Motala Ström köpte man då Motala Ströms Kraft AB och fick 25 000 kunder på köpet. Vid den här tiden fanns det fler än 3 500 eldistributionsföretag, de flesta mycket små. De hade oftast en dålig ekonomi och när kraven på säker eltillförsel växte hos kunderna hade de svårt att orka investera i starkare elnät. Följden blev att Vattenfall och andra större företag tog över eldistributionen. År 1960 hade därför antalet Vattenfallskunder ökat till drygt 130 000.

Under 1960-talet och framförallt under 1970-talet drev statsmakterna på strukturomvandlingen inom eldistributionen. Den av regeringen tillsatta Elutredningen föreslog 1975 att ett lämpligt antal kunder för ett eldistributionsföretag är 50 000–75 000, det vill säga 50–80 företag i hela landet i stället för de cirka 800 som fanns då. Större företag skulle innebära att stordriftsfördelar kunde utnyttjas och att elpriserna på landsbygden och i tätorten jämnades ut. Det förutsattes att kommunerna skulle ta huvudansvaret för strukturomvandlingen, men Vattenfall tilldelades också en roll.

Strukturrationaliseringen tar fart efter avreglerad elmarknad

Men det hände inte så mycket. År 1990 fanns det fortfarande cirka 350 distributionsföretag. Och Vattenfall hade inte fler än cirka 550 000 kunder vilket var 11 procent av landets elabonnenter. Men i början av 1990-talet stod det klart att elmarknaden skulle avregleras. Nu startade en febril aktivitet hos de större företagen för att öka sin slutkundsmarknad. Många trodde att det nu skulle bli allvar av strukturrationaliseringen. Under 1990-talet förvärvade också Vattenfall 50 procent fler kunder genom köp av distributionsbolag än man gjort under den föregående 60-årsperioden 1930–1990. Marknadsandelen steg till nuvarande 18 procent. Men trots Vattenfalls och andras förvärv finns det fortfarande cirka 160 elnätsföretag i Sverige, det vill säga mer än dubbelt så många som Elutredningens mål 1975.

Vattenfall bistår med råd till en lokal distributionsförening. Ur broschyren "Vattenfallsstyrelsen och distributionsföreningarna". År: 1948 | Plats: - | Skapare: Vattenfall | ID: VF001048

Vid avregleringen avskildes elnäten, som är en monopolverksamhet, från den konkurrensutsatta elproduktionen och elförsäljningen till kunderna. Ägandet, driften och utvecklingen av elnäten blev nu en tydligare affär i sig. Vattenfall har effektiviserat verksamheten tack vare stordriftsfördelar genom att 2004 bilda ett enda nätbolag av det som så sent som i början av 1990-talet var drygt 25-talet företag. Vidare delades verksamheten upp i en ägarfunktion och en entreprenadverksamhet och Vattenfall handlade upp fler externa tjänster.

Att reglera ett monopol som elnäten

De elnätsföretag som bildades vid avregleringen av elmarknaden 1996 är monopol, och monopol måste regleras. Det var inte så lätt att få till en bra reglering eftersom Sverige, till skillnad från de flesta andra länder, inte hade någon myndighet med erfarenhet av att reglera elbranschen. Dagens reglermyndighet, Energimarknadsinspektionen (Ei), fick en trög start. Det var en utmaning att börja reglera en hel bransch med begränsade resurser och utan beprövade metoder. Myndigheten valde därför att de första åren bara granska företag som höjde sina priser. Resultatet blev att de företag som vid avregleringen hade hög lönsamhet kunde fortsätta att ha det så länge de inte höjde priserna. Medan företag med låg lönsamhet blev underkastade en tuff prövning om de ville höja priset för att få en rimlig lönsamhet.

För att få ordning på regleringen infördes 2003 en helt ny modell. Företagen skulle bli bedömda efter den nytta de levererade till kunderna. En mycket komplex modell, Nätnyttomodellen, byggdes upp för att kunna göra rättvisa bedömningar. Vattenfalls inställning var att principen att bedöma nyttan var riktig och företaget engagerade sig i utvecklingen. Myndigheten gick dock sina egna vägar för att fastställa viktiga värden. När det visade sig att modellen var alltför komplex och kunde ge starkt varierande resultat från ett år till ett annat, tappade elnätsföretagen förtroende för metoden och överklagade de intäktsramar man blivit tilldelade. En förhandlingsuppgörelse kunde träffas 2008 som för Vattenfalls del innebar oförändrade intäkter. Nätnyttomodellen övergavs som reglermetod.

Distributionsverk ID: VF000162

Sedan följde en tid med en preliminär reglermodell som successivt anpassades till den nya förhandsregleringen som trädde i kraft 2012. Den förorsakades av ett EU-krav att Sverige, som sista land, skulle ansluta sig till principen om reglering av nätavgifterna framåt i tiden i stället för i efterskott som hittills varit fallet. Den nya förhandsregleringen skulle, om den tillämpades fullt ut, kunna medföra kraftiga prisökningar för lokalnätskunder. Energimarknadsinspektionen införde därför en lång övergångsperiod innan den nya regleringen skulle få fullt genomslag. Detta ansåg branschen stred mot ellagen och överklagade såväl övergångsmetod som vissa andra parametrar i modellen. Elnätsföretagen vann rättsprocessen. Energimarknadsinspektionen beslutade därefter om en ny reglermodell för 2016 och framåt.

Elnätsverksamhet är en mycket långsiktig verksamhet som kräver stabila spelregler. Det är väsentligt för kunderna och branschens aktörer att reglermyndigheten utvecklar en rättvis, stabil och långsiktigt effektiv reglermodell.