Den effektiva samkörningen

Samkörning är ett begrepp som hänger nära samman med ett annat begrepp, ”det svenska systemet”. Det har karaktäriserat den svenska kraftindustrin sedan 1920-talet. Bakgrunden är att det alltsedan Vattenfalls bildades 1909 funnits såväl privata som kommunala och statliga aktörer som skött produktion, distribution och försäljning av el.

Kontrollrum från 1981 År: 1981 | ID: vf200095

Kraftbolagen som byggde upp kraftverken utmed de svenska älvarna, byggde också egna nät för att överföra kraften. Så sent som vid 1930-talets början fanns 15 relativt oberoende regionala nät. Visst förekom det att nät kopplades samman, men det var först i slutet av 1930-talet som man på allvar fick en mer nationell syn på stamnätsutbyggnaden. Då gick det också att effektivare samköra olika bolags anläggningar.

Under andra världskriget mer eller mindre tvingades kraftproducenterna att samarbeta för att säkerställa rikets elkraftförsörjning. Tillsammans bildade de Centrala Driftledningen, CDL. Erfarenheterna blev positiva och CDL fortsatte sin verksamhet även efter krigsslutet 1945, framförallt med att upprätta driftplaner för hela riket och övervaka kraftutbytet. År 1949 summerade Vattenfall att ”samkörningen i Sverige torde för närvarande vara den mest fullständiga inom något land i världen”.

Samkörningsavtal mellan de största

För att ytterligare förbättra samordningen upprättades 1964 ett Samkörningsavtal mellan de elva största kraftföretagen, kraftklubben kallad. Medlemmarna måste ha tillräcklig produktionskapacitet för att försörja sina egna kunder. Samkörningen bestod dels av mer långsiktiga avtal om kraftutbyte, dels av en löpande handel under driftskedet, produktionsoptimeringen, för att säkerställa att landets billigaste produktionsresurser utnyttjades. Om ett kraftföretag måste producera kraft till sina kunder för 25 öre/kWh, och ett annat företag hade ledig kapacitet som kostade 15 öre/kWh, körde man den billigare anläggningen och delade på vinsten av detta. Något som gagnade båda parter.

Översikt av eldistributionen i Nordel 1980. Uppdelad per land. År: 1980 | Plats: - | Skapare: Okänd | ID: VF100005

Eftersom de nordiska länderna har väldigt olika förutsättningar för elproduktion, har det tidigt funnits intresse av att samordna resurserna. Norge och Sverige har gott om vattenkraft, i Danmark har kolkraft haft en framträdande betydelse och i Finland vattenkraft, fossilkraft och biobränsle. År 1963 bildades så Nordel, en organisation för planering av utbyggnad och drift av det nordiska kraftsystemet. Den svenska samkörningen utvidgades till att gälla hela Norden i början av 1970-talet.

Nordel logotyp. År: - | Plats: - | Skapare: Okänd | ID: VF100006

Avreglering ersatte samkörning

När frågan om en avreglerad elmarknad blev aktuell i början av 1990-talet var kraftindustrin inledningsvis negativt inställd. De största kraftproducenterna, däribland Vattenfall, var klara motståndare till att en elbörs skulle inrättas och därmed ersätta den väl fungerande produktionsoptimeringen. Kraftproducenterna hävdade att produktionskostnaderna skulle öka med 1 miljard kronor om produktionsoptimeringen övergavs för en avreglerad marknad med elbörs. Men 1994 kom konkurrensverket fram till att denna produktionsoptimering stred mot den nya konkurrenslagen. Därmed blev det svårt för kraftproducenterna att hävda sitt samkörningsavtal.

Men när avregleringen väl var ett faktum den 1 januari 1996, underlättade erfarenheten från samkörningen utvecklingen. Aktörerna i de nordiska länderna kände varandra väl sedan tidigare, och hade förtroende för varandra. Därför gick det relativt snabbt att ansluta alla kraftproducenter till en gemensam kraftbörs, NordPool.

NordPool Spot Logotyp. År: - | Plats: - | Skapare: Okänd | ID: VF000200