Start / Hela Sverige blir elektriskt / Nätutbyggnad – från konkurrens till monopol

Nätutbyggnad – från konkurrens till monopol

Den första tidens eldistribution kännetecknades av konkurrens och nära nog en ”vilda västern”-situation. Varje kraftbolag drog sina egna ledningar. Men den ökande elkonsumtionen tvingade fram standarder, samarbeten – och monopol.

I elektricitetens barndom var användningen synnerligen lokal. Det var sällan långt mellan produktion och konsumtion. Tidigt ute var till exempel Korsnäs och Marmas sågverk i Gästrikland 1876 och Härnösands likströmsanläggning för gatubelysning 1885. Den första svenska staden med ett elektricitetsverk som levererade ström till allmänheten var Göteborg. Det bildades av ett privat bolag 1884, men gick snart i konkurs. Verksamheten fortsatte hos andra privata företag som konkurrerade med varandra. Ledningarna drogs kors och tvärs över hustaken, och för att få någon ordning monopoliserades eldistributionen i Göteborg i ett kommunalt elverk 1908.

Kommunalt drivna elverk  var också den vanligaste lösningen i städer och tätorter i resten av landet. Det första grundades i Växjö, som kunde börja leverera el 1887. Redan 1910 fanns i Sverige närmare hundratalet elektricitetsverk. I dessa producerades elen vanligtvis i ångcentraler. 

Inom industrin genererades elektriciteten i stället ofta med vattenkraft. Fabrikerna och gruvorna hade i många fall egna vattenkraftverk. Tidigt ute var till exempel Horndals Järnverk med vattenkraftverket Näs i Dalälven. De renodlade kraftföretagen fick sitt genombrott under 1900-talets första decennium, när bland annat Sydsvenska Kraft AB, Yngeredsfors AB och Kraft AB Gullspång-Munkfors bildades.

Power line between Trollhättan and Skara
Kraftledning mellan Trollhättan och Skara
Med tiden kunde allt högre spänning överföras, och med det blev näten mer omfattande och kunde täcka större områden. När de regionala näten byggdes ut uppstod återigen konkurrens, nu mellan kraftföretagen. Den som först var på plats med en regional ledning fick i praktiken monopol på elleveranser i området. Det gällde till exempel Vattenfalls 50 kV-nät från Trollhättan till Skara och Göteborg, och 70 kV-ledningarna som byggdes ut från Älvkarleby mot Hedemora och Västerås. Leveransen till Skara vann Vattenfall i konkurrens med Kraft AB Gullspång-Munkfors. Men det tvingade också Vattenfall att bygga ett provisoriskt vattenkraftverk i Trollhättan, innan den stora Olidestationen stod färdig. 

The state power system 1911
Vattenfalls kraftnät 1911
The Central Block 1916
Vattenfalls kraftnät 1916

 

Trollhätte streams
Trollhätte ström
Trollhättan power plant
Trollhättan kraftverk
Western regional line
Västra regionledningen

Dyrt utan standarder

När distributionsnäten började byggas ut i städer och samhällen användes likström. Spänningen i överföringen kunde då variera från ort till ort. Avsaknaden av standard innebar omfattande kostnader och problem för såväl distributör som kund när det var dags att gå över till mer rationella växelströmsystem. Stockholm beslöt inte förrän 1928 att distribuera elen i form av växelström, och att successivt byta ut likströmsnäten. Så sent som i slutet av 1950-talet hade 26 av Sveriges (då) 134 städer fortfarande likströmsdistribution. Att lägga om de system man tidigare hade inrättat blev kostsamt.

Voltage AC grids as divided by cities
Förekomsten av olika växelspänningar för lågspänningssystemet i svenska städer 1957
Även för växelströmsnäten saknades standardiserade spänningar. År 1923 fanns det exempelvis i Sverige minst fem olika nivåer för hushållen. Det kan jämföras med idag, när alla hushåll i Sverige har 230 volt. Detta innebar givetvis stora olägenheter för kunderna om de till exempel skulle flytta. Hushållsapparaterna kanske då inte passade i det nya hemmet. Även säkerheten påverkades, eftersom montörerna fick en mängd faktorer att hålla reda på vid installationerna.

När elsystemen växte från lokala till regionala, blev också frågan om standardisering av periodtal, eller frekvens, aktuell. Det vanligaste periodtalet var 50 Hz, men i till exempel Stockholm användes också 25 Hz i vissa fall. Först 1928, samtidigt som man gick över från likström till växelström, beslöt Stockholm också att uteslutande tillämpa 50 Hz. Detta skulle öka samarbetsmöjligheterna med olika kraftverk i Dalälven. Elsystemens tillväxt och regionalisering motiverade alltså en standardisering även när det gällde frekvensen. 

Vattenfall hade redan 1913, när bygget av vattenkraftverket i Älvkarleby planerades, bestämt sig för att 50 Hz fortsättningsvis skulle vara standard. Denna lösning, som visade sig mycket framsynt, drevs hårt av dåvarande överingenjören Waldemar Borgquist. Han som sedermera skulle bli Vattenfalls tredje generaldirektör. Vattenfalls beslut innebar att 50 Hz också blev standard i hela Sverige. 

Älvkarleby power plant
Älvkarleby kraftverk
Waldemar Borgquist
Waldemar Borgquist

Eldistribution på landsbygden 1956

Ledningsbygge på 40-talet

Nästa artikel: Ett stamnät blir till
Visa alla artiklar i Hela Sverige blir elektriskt
glqxz9283 sfy39587stf02 mnesdcuix8