Start / Från vattenkraft till solceller / ”Den svenska linjen”

”Den svenska linjen”

Framtidsoptimismen var stor i Sverige efter andra världskriget, och tilltron till svenska tekniska lösningar stark. Det var i denna miljö som ”den svenska linjen” växte fram. Det vill säga hur Sverige i framtiden kunde dra nytta av den lovande atomkraften.

Sverige hade efter andra världskriget en stark ställning då landet stått utanför kriget. Men Sverige hade drabbats indirekt, genom avspärrningarna från omvärlden. Dessa hade inneburit att landet blivit beroende av inhemskt producerad kraft – vattenkraften – för sin energiförsörjning. Det rådde också en stor politisk samstämmighet om att Sverige skulle fortsätta slå vakt om sin neutralitetspolitik. Det var dessa två faktorer, önskan om att vara självförsörjande inom energi och vara ett neutralt land – som lade grunden för den svenska linjen i utvecklingen av atomenergin.

An Atomic Power Programme
"Ett första atomkraftprogram 1955"
Innebörden i den svenska linjen var att utnyttja inhemskt, ej anrikat, uran och tungt vatten vid framställning av atomenergi – eller kärnkraft som det kom att kallas på 1970-talet. På så sätt kunde landet dels få en inhemsk energiproduktion, dels få tillgång till det plutonium som skulle göra det möjligt att tillverka en svensk atombomb. Det fanns således både militära och industripolitiska drivkrafter. Planerna på en svensk atombomb var givetvis strängt sekretessbelagda, och kända bara för en extremt liten krets personer. 

Vattenfall hade sin roll, som statligt bolag, att spela i utvecklingen av atomenergi. År 1955 bildades Atomkraftbyrån och Vattenfall planerade att bygga två kärnreaktorer. Den ena, en värmereaktor med namnet Adam, skulle placeras i Västerås. Den andra, en elproducerande reaktor med namnet Eva, planerades till Marviken i Östergötland.

Men det fanns också ett halvstatligt bolag, AB Atomenergi, som hade motsvarande planer. Bolaget bildades 1947 av staten (53 procent) tillsammans med kommunala och privata företag för att leda arbetet inom atomforskningen. De båda aktörernas projekt slogs ihop, men det skedde på Atomenergis villkor eftersom det bolaget hade större gehör hos ansvarig minister. 

Adam byggdes nu som ett el- och värmeproducerande verk placerat i Ågesta söder om Stockholm. År 1964 stod Ågestaverket klart att tas i drift, men då hade budgeten överskridits rejält. Notan slutade på cirka 175 miljoner kronor, mot kalkylerade 35 miljoner kronor. Ågestareaktorn lades planenligt ned 1974.

Ågesta nuclear combined heat and power plant
Ågesta kärnkraftverk
Ågesta power plant
Ågesta kärnkraftverk
Ågesta power plant
Ågesta kärnkraftverk

Den andra reaktorn, Eva, började byggas i Marviken 1965 och var också den en tungvattenreaktor. Även i detta fall samarbetade Vattenfall och AB Atomenergi. För den största delen av konstruktionsarbetet svarade Asea, som på så sätt fick tillfälle att bygga upp en kunskap som kom till användning när företaget började utveckla egna lättvattenreaktorer.

”Den svenska linjen” överges

Marviken nuclear power plant
Marviken kärnkraftverk
Vattenfall blev dock alltmer skeptiskt till Marviken. Anläggningen riskerade, liksom Adam, att bli bra mycket dyrare än beräknat. Anläggningsarbetet drog också ut på tiden. För att pressa kostnaderna övergick AB Atomenergi 1962 till en ny teknisk lösning med en kokarreaktor med överhettad ånga. Denna teknik hade aldrig tidigare provats i praktiken, och krävde dessutom att anrikat uran måste användas. Det innebar alltså att man gjorde ett avsteg från ”den svenska linjen”. 

De tekniska problemen som ständigt uppstod, och förseningarna, gjorde Vattenfall mer och mer kritiskt till Marviken och den svenska linjen. Vattenfall trodde mer på att framtiden tillhörde lättvattentekniken. En reaktor med den tekniken hade den privata kraftindustrin beställt från Asea redan 1965. Till sitt första kärnkraftverk i egen regi, Ringhals, valde Vattenfall 1968 just denna teknik. 

Tekniken i Marviken blev mer och mer komplicerad och kritikerna allt mer högljudda. Till sist stod det klart att reaktorn riskerade att bli instabil och projektet lades ned 1970. Detta beslut blev dödsstöten för ”den svenska linjen”. Då såg också världen annorlunda ut. Sverige hade till exempel ratificerat icke-spridningsavtalet om kärnvapen 1968, vilket innebar att en svensk atombomb var helt uteslutet. Marviken producerade aldrig någon kärnenergi för kommersiell användning. I stället kom det att bli världens enda oljeeldade kärnkraftverk, och togs i drift 1974. Försöket att ena divergerande politiska, tekniska och företagsekonomiska intressen i fallet Marviken visade sig vara djupt olyckligt. 

 

Marviken och kärnkraftsplaner för framtiden

Vattenfalls generaldirektör Åke Rusck beskriver Vattenfalls kärnkraftsplaner 1955

Nästa artikel: Storsatsning på kärnkraft
Visa alla artiklar i Från vattenkraft till solceller
glqxz9283 sfy39587stf02 mnesdcuix8