Start / Företaget och människorna / Ett verktyg för regeringen

Ett verktyg för regeringen

Vattenfall har sedan starten varit ett verktyg i händerna på sin ägare, staten. Först för att främja landets industrialisering, sedan som en pusselbit i industripolitiken. Sedan 1970-talet har Vattenfall i varierande omfattning varit en del av landets energipolitik. 

Trollhättan kraftverk
Trollhättan kraftverk
Under ledning av Vilhelm Hansen, första generaldirektören, kom Vattenfalls inriktning att ändras. År 1905, när Vattenfall fortfarande hette Trollhätte kanal- och vattenverk, var uppgiften att exploatera Trollhättefallen för elproduktion och att bygga om kanalen. Detta föll väl ut, och därför ändrades Vattenfalls instruktioner 1911. Nu skulle staten inte längre arrendera ut fallrättigheter till andra aktörer, som det från början var tänkt. Enligt ansvarig minister fick Vattenfall i uppdrag att ”svara för utnyttjande av statens tillgångar på vattenkraft”. Det gällde att bidra till landets industrialisering.

När de tre pionjärverken var i drift 1915 ökade Vattenfall sina ambitioner. Inte bara de tillgångar staten redan hade skulle utnyttjas. Med regeringens samtycke förvärvade Vattenfall dessutom ett antal fallrätter i mellersta Norrland mellan 1917 och 1920. Denna nya strategiska inriktning fick avgörande betydelse för framtiden. Förvärven lade grunden för Vattenfalls expansiva kraftutbyggnad som inleddes under sent 1930-tal.

Under 1950-talet ville regeringen utveckla atomkraften för fredlig användning. Det skulle ske enligt ”den svenska linjen”, med tungt vatten och naturligt uran för energiproduktion. Ansvaret för detta låg på Handelsdepartementet, som drev den tekniska utvecklingen genom delstatliga AB Atomenergi. Vattenfall å andra sidan, lydde under Kommunikationsdepartementet. När även Vattenfall ville satsa på atomkraft, eller kärnkraft, kolliderade dessa planer med Handelsdepartementets och AB Atomenergis. Vattenfall fick ge vika. Man hade försökt sig på att bli en del av energipolitiken, men inte lyckats. 

Turbin i Ringhals
Turbin i Ringhals
Vattenfall fick också känna på det politiska spelet i utbyggnaden av kärnkraften i slutet av 1960-talet. Verket ville då beställa en reaktor till Ringhals från Westinghouse. Men detta stämde inte överens med den statliga industripolitiken. Regeringen ville bilda det halvstatliga bolaget Asea-Atom genom att slå ihop det huvudsakligen statligt ägda AB Atomenergi med ASEAs kärnkraftverksamhet. Problemet var att Asea inte var särskilt intresserat av ett sådant samarbete. Regeringen lockade då med en reaktorbeställning. Resultatet blev att två reaktorer beställdes parallellt till Ringhals – en från Westinghouse och en från Asea-Atom.

Även under oljekrisen 1973 utnyttjade regeringen Vattenfalls resurser i industripolitiken. Vattenfall fick till exempel i uppdrag att tillsammans med LKAB bilda Svenska Petroleum AB. Detta bolag skulle bedriva långsiktig oljeupphandling. Eftersom kol kunde vara ett alternativ till oljan, fick Vattenfall också uppdraget att leda den mycket omfattande utredningen ”Kol-Hälsa-Miljö”.

Från industripolitik till energipolitik

När Carl-Erik Nyquist tillträdde som generaldirektör på Vattenfall 1985 fick han två uppdrag av biträdande industriminister Birgitta Dahl: För det första att verka i linje med riksdagens beslut, speciellt vad gällde kärnkraften. Här hade Vattenfall hårdare politiska krav på sig än sina konkurrenter. För det andra skulle Nyquist också göra företaget mer marknadsorienterat. 

När naturgasen kom till Sverige 1985 ägde Vattenfall huvudledningen längs västkusten. Energiministern Birgitta Dahl ville att Vattenfall skulle få in naturgaskompetens i styrelsen och Shell, Statoil och Dong erbjöds därför att förvärva andelar. Men när ett antal kommuner, inklusive det kommunägda Sydkraft, började inse att naturgasen kunde bli en viktig del i kärnkraftavvecklingen ville också de bli delägare. Energiministern bytte nu fot. Gasleverantörerna skulle inte längre vara delägare till Swedgas. Vattenfall tvingades med stor tvekan lösa ut gasföretagen och erbjuda ägarandelarna till kommuner.

År 1988 fick Vattenfall i uppdrag att utlokalisera 70 jobb till Luleå och 100 till Ludvika. Vattenfalls lösning blev att flytta byggnadsentreprenörerna till Luleå och vattenkraftkonsultingen till Ludvika. Givetvis blev det ett stort internt gny. Endast ledningen flyttade till Ludvika medan konsulterna gick över till det som idag är Sweco.

År 1997 specificerades Vattenfalls uppdrag mer detaljerat av riksdagen. ”Investeringar i el- och värmeproduktion från förnybara energislag bör vara framträdande i Vattenfalls långsiktiga utvecklings- och investeringsplaner”. Samtidigt betonades det att ”nämnda insatser görs inom ramen för kraven på affärsmässighet”.

Under 2000-talet har statens styrning förtydligats genom Vattenfalls bolagsordning. År 2005 skulle Vattenfall vara det ”ledande företaget i omställningen till en ekologiskt och ekonomiskt uthållig svensk energiförsörjning”. Men fortfarande gällde det att kombinera kravet med rollen som lönsamt företag. 

Statens klimat- och energimål konkretiserades ytterligare 2010 genom följande formulering: "Vattenfalls uppdrag är att generera en marknadsmässig avkastning genom att affärsmässigt bedriva energiverksamhet så att bolaget tillhör ett av de bolag som leder utvecklingen mot en miljömässigt hållbar energiproduktion".

Föremål för bolagets verksamhet är att generera en marknadsmässig avkastning genom att, direkt eller genom dotter- och intressebolag, affärsmässigt bedriva energiverksamhet så att bolaget är ett av de bolag som leder utvecklingen mot en miljömässigt hållbar energiproduktion.

 

Vattenfalls generaldirektör Carl-Erik Nyquist: De fem viktigaste frågorna för Vattenfall 1988

Nästa artikel: Vattenfall och avregleringen
Visa alla artiklar i Företaget och människorna
glqxz9283 sfy39587stf02 mnesdcuix8