Start / Företaget och människorna / Bolagisering i skuggan av en finanskris

Bolagisering i skuggan av en finanskris

Frågan om bolagisering av Vattenfall var långt ifrån ny när den hamnade på den politiska dagordningen 1990. Vattenfalls ledning hade sedan 1920-talet försökt övertyga ägarna om fördelarna. Men det krävdes en nationell ekonomisk kris för att idén skulle förverkligas.

Vattenfall hade sedan verket bildades 1909 drivits som ett affärsverk. Styrelsen var huvudsakligen hämtad från näringslivet. Inom den svenska statsförvaltningen var denna styrelseform då något nytt.

Stock certificate
Aktiebrev från det företag som senare kom att bli Vattenfall AB
Organisationsformen hade emellertid flera problem. Vattenfalls förste generaldirektör Vilhelm Hansen lyfte fram svårigheterna med marknadsmässig lönesättning för tjänstemännen, långdragna processer för varje litet investeringsärende samt omständliga och dubblerade revisioner. Redan år 1930 föreslog därför Besparingsutredningen, livligt påhejad av Vattenfall, en bolagisering. Men frågan utreddes aldrig av regeringen, sannolikt för att det fanns motstånd från personalhåll.

Nästan 25 år senare, 1953, tillsattes den statliga utredningen ”Statliga företagsformer”. Den identifierade att Vattenfalls största problem var tröghet vid organisationsförändringar och svårigheter med lönesättning för ledande personal. Dessutom gjorde offentlighetsprincipen att konkurrenter och leverantörer fick tillgång till uppgifter som ett bolag inte behövde lämna ut. Utredningen föreslog därför 1957 att Vattenfall skulle bolagiseras. Remissinstanserna var dock i några fall negativa och tyckte att personalaspekterna inte var tillräckligt genomlysta. Regeringen valde därför återigen att inte genomföra förslaget.

År 1967 tog Vattenfall självt upp frågan om bolagisering med sin ägare. Vattenfall menade att det krävdes snabbare beslutsvägar för att kunna samarbeta med andra aktörer vid utbyggnaden av stora anläggningar – det vill säga kärnkraftverk. Man behövde också kunna möta kommunernas allt större inflytande över eldistributionen. Med andra ord behövde Vattenfall kunna agera snabbare för att ”det svenska systemet” med privat, kommunal och statlig elförsörjning skulle kunna utvecklas. Men inte heller denna gång ledde förslagen till någon förändring.

Kris i statens finanser

Våren 1990 tog Vattenfalls generaldirektör Carl-Erik Nyquist och styrelseordförande Börje Andersson, ”Röde Börje”, kontakt med Sveriges dåvarande statsminister, socialdemokraten Ingvar Carlsson. Nyquist och Andersson föreslog återigen en bolagisering. Under hösten drabbades Sverige av en akut finans- och valutakris. Och den 26 oktober 1990 presenterade den socialdemokratiska regeringen ett omfattande åtgärdspaket. På undanskymd plats fanns nu Vattenfalls förslag om en ombildning från statligt affärsverk till statligt ägt aktiebolag. Anledningen: att öka effektiviteten i energiförsörjningen genom att ge Vattenfall möjlighet att agera på samma villkor som sina konkurrenter.

Carl-Erik Nyquist
Carl-Erik Nyquist
Börje Andersson
Börje Andersson
Ingvar Carlsson
Ingvar Carlsson

Privatiseringsdiskussioner

De borgerliga partierna ville emellertid gå ännu ett steg längre. Efter regeringsskiftet 1991 ville det då borgerligt styrda näringsdepartementet undersöka möjligheterna att privatisera Vattenfall. En arbetsgrupp, ”Projekt blå”, med representanter från Vattenfall och departementet tillsattes. Gruppen ville i sin slutrapport bredda ägandet och menade att minst 10 procent av aktierna borde säljas till svenska institutioner.

Ett intensivt arbete inleddes för att förbereda en privatisering av Vattenfall. Men när försäljningsprospektet väl var klart, tog det stopp. Centerpartiet, som ingick i den borgerliga koalitionsregeringen, satte sig emot planerna och Vattenfall privatiserades aldrig.

Vattenfall blir ett bolag

Nästa artikel: Ett verktyg för regeringen
Visa alla artiklar i Företaget och människorna
glqxz9283 sfy39587stf02 mnesdcuix8